Jag hade nyligen anledning att läsaigenom mina egna dagboksinlägg och blev något förvånad över bilden dom målar av mig: En pessimistisk misantrop som kommer att gnugga händerna i skadeglädje när allt går åt helvete.

När jag tänker efter har varje inlägg föregåtts av irritation och/eller frustration över något ämne eller någon person. Detta färgar naturligtvis av sig på inläggen.
Jag vill heller inte vara en misantrop, men ibland krävs det en medveten ansträngning för att hitta de positva sakerna hos människan och jag måste tyvärr erkänna att jag ibland är för lat för att anstränga mig och leta.

Det här är inte menat som en ursäkt, utan mer som föklaring till mitt sinnelag, och har du läst så här långt är det knappast dig jag har dissat i mina inlägg.

/McBoy