Jag har grubblat över livet ända sen jag var liten
och jag var alltid den där ungen som var så känslig
Men jag har aldrig förstått vad som är roten till skiten
och det har alltid gjort mig ängslig
Jag har tvivlat på mig själv i hela mitt liv
men alltid sett stort på alla andra
Jag har alltid varit rädd att misslyckas med mitt liv
och alltid varit snabb med att klandra
Tack vare den där tröttheten som alltid har funnits där
lurandes i skuggan av alla mina visioner
Den som ironiskt nog är grunden i alla min känslor
och som alltid står i vägen för mina passioner
Och kanske är det vackert att få offra sig för något man verkligen tror
när man känner sig så patetisk och säker på att man vet vart allt vansinne bor
Men inte fan finns det något vackert i att dö innan man ens har nått börjans slut
men inte heller i att behöva tänka den tanken varenda vaken minut
Så jag har gett det några försök med mirakelmediciner dag in och dag ut
ända tills den dag då jag otroligt nog kunde känna att det fick vara slut
För dom gav mig bara det ena, bytte ut det andra
och hade mage att påstå att dom skulle komplettera varandra
För ni ser, en benzozombie räcker inte mycket till
när man är så jävla väck att man knaprar på bäst fan man vill
Och minnesluckor som täcker dagar är inget som en normal person behagar
men när man väl är där så är man blind för alla dom som klagar
Så mina senaste år har bestått av illusioner av både välmående och misär
och det har varit en ständig kamp efter att hitta rätt stig
Dom har bestått av att bara fokusera på det som tär
för mitt inre har varit i ett ständigt krig
Dom har bestått av att varje dag vakna upp med samma oro och rastlöshet
undrandes över om jag ens kommer orka leva en dag till
Av att ständigt känna samma bitterhet
och inte veta vad jag vill
Det känns liksom som att allt bra varar i några sekunder
och allt dåligt i en evighet
För i min värld sker det inga under
och i allt som händer så finns det alltid en bitterhet
För bitterheten genomsyrar numer varenda perspektiv av min vardag
och den knackar mig på axeln var jag än är
Trots ett par bergfasta ben kan den göra mig knäsvag
och den har slagit sönder allt som brukade göra mig kär
Men jag har iallafall försökt att bärga det jag har kunnat ifrån det där vraket
och jag har fått med mig några spillror av mitt forna jag
Men jag vet att jag är dum som försöker bygga av spillror
så dum att jag tror det ska kunna göra mig hel en dag
Fast nu känner jag ändå glimten av den där storslagna känslan, ni vet det där som kallas hopp
men jag skulle snarare vilja kalla det en annan form av begär
Och allt jag önskar nu är att det här ska bli ett vunnet lopp
så att jag återigen kan låta världen göra mig kär.
”How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand.. there is no going back? There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep, that have taken hold.” – J.R.R. Tolkien
Livet för tillfället
97
0
3 vuosia sitten
Kommentti