Jaaa, blev ombedd att skriva lite i dagboken om män vs dildos, men jag kommer ärligt talat inte på mer just nu..
Män har inte gjort ett så gott intryck på mig i mina dagar.

Min första kille som jag hade ett förhållande med var P. En lång ståtlig kille med värsta kroppen. Vi var 14 år båda två och vi var tillsammans i 6 månader och vi träffades varje dag, även den dagen då vi bestämt oss för att vara med våra kompisar på varsitt håll. Halva dagen var jag med min bästa vän, sen gick vi iväg mot P. Gissa vilka vi mötte på halva vägen? Jo, P och hans vän som var på väg till mig…

Honom gjorde jag slut med på ett dumt vis, jag visste inte hur man gjorde, hade ju aldrig gjort slut tidigare och innerst inne visste jag ju hur mycket han älskade mig och det är inte lätt att såra någon man tycker om, men inte älskar mer.
Han hade nog gladeligen varit tillsammans med mig resten av våra liv…
Jag undrar var han finns nu och om han mår bra. Jag hoppas det, det är han värd, men jag vet att han hamnade lite snett efter att jag gjorde slut = (

Efter honom hade jag några kortare förhållanden sådär som man har i den åldern.
När jag var 18 träffade jag min blivande man och jag kan ärligt säga idag att jag inte älskade honom på ”rätt sätt”.
Det började med att jag var kåt och ville knulla och slutade med att han friade efter två v.
Jag visste inte vad jag skulle säga och sa ja efter viss betänketid.
Han hade samma mål i livet som jag tänkte jag, vilket var barn, villa, vovve och volvo typ.
Barn blev det, volvo blev det tills den blev stulen och villa? Nja, torp blev det. Vovve såg jag inte röken av för han tyckte det var för jobbigt och dyrt, man blev så fast.

Honom levde jag med i 14 år, men fan vet varför.
Han gjorde absolut ingenting och jag får skylla mig själv för jag ställde inte krav på rätt sätt, jag visste inte hur och min vana trogen klagade jag inte heller till någon. Det borde jag ha gjort, för andra, äldre personer hade nog kunnat ge mig råd.
Om något skulle bli gjort hemma så fick jag fixa det själv, oavsett om det var att se till att barnen fick mat eller att renovera.
Hans bidrag till vårt liv var; att jobba, komma hem, skita, äta, se på tv, sova.

När jag efter våra två barns ankomst började jobba igen så jobbade jag helg ibland. Första gången jag ringt hem och hört efter om det var ok att jag jobbade över så jag skulle komma hem 18 ist för 17 så sa han ok, men när jag kom hem så mötte mig min då 4åriga äldsta dotter i dörrem med orden; Mamma vad ska vi äta, vi är vrålhungriga..

De hade då ätit Marabou chokladkaka till frukost och en påse ostbågar till lunch.
Han hade inte tagit fram något till middag utan det blev snabbmakaroner och köttbullar, snabbt lagat till hungriga barn.

Vi tog en paus på 6månader och ingen allra minst jag fattar varför jag gick tillbaka. Vi var då tillsammans i två år till och det var ok det första året, men sen gled han och jag, in i gamla vanliga spår igen. Att det tog slut var för att jag fick ett jobb som gjorde att jag jobbade till 20 på kvällen och var hemma 20.30. På hela första månaden fick barnen hemmalagad mat EN gång och det var när farmor förbarmade sig.

Sen levde jag ensam i ett par år och så träffade jag en man via k6. En man med talets gåva, han överöste mig med komplimanger, talade om hur underbar jag var, sa efter tre v att han nog måste gå ner på knä och fria en vacker dag (detta förnekar han att han minns idag men jag minns det eftersom det gjorde mig livrädd att historien skulle upprepa sig).
Skit samma, han sa en gång då han, som han sa gick över helig mark (han är troende) ”Jag ÄLSKAR dig!”

Jag föll som en fura. Dumt av mig, jag skulle gjort slut första gången han svek mig, men jag tänkte för mycket på andra den gången.
Sen gick det som det gick också, åt h-e.
Jag är inte oskyldig till det som hände, jag kan vara en bitch av guds nåde om jag blir ljugen för.
Det tog slut mellan mig och den mannen i november 2006 (tror jag…) Iaf var det då vi sa orden och jag flyttade till egen lgh, men äldsta dottern vantrivdes så vi flyttade hemåt igen.

Efter det har jag levt som singel, med ett kortare förhållande.

Träffade en kille som fört blev min vän, sen min kk innan jag flyttade tillbaka hitåt och han ville mer då, men jag var inte redo.
NU för ett tag sen började vi träffas lite igen, pga avstånd blev det inte så mycket, men nu börjar jag känna att han kanske är rätt ändå..
Jag velar dock fram och tillbaka som tusan och nu har han hittat någon som han kanske kan bygga något med, mitt eget fel, men det svider lite så klart.


Emellanåt träffar jag på män som får en plats i mitt hjärta, men alla har på ett eller annat vis visats sig vara opålitliga eller utnyttjat mig för att göra någon svartsjuk eller på andra vis visat att sex var det enda de varit ute efter.
Visst kan jag ha sex då och då med någon bara för att jag saknar det och är så kåt så jag ”dör” men jag vill veta villkoren för det innan så ingen blir sårad.
Ons ger mig dock inte så mycket, jag måste känna personen väl om jag ska kunna njuta fullt ut, därför är det mest kompisar som jag ”ons;ar” med, ingen främling.

Så, där står jag nu, mitt i livet, singel, mår rätt bra men längtar efter den där mannen som är stark nog att stå kvar när jag blir ledsen, som kan stå för det han säger och som inser att även jag måste få vara liten ibland. Som jag kan skratta med och vara mig själv helt och fullt med, som jag har roligt med och ett fantastiskt sexliv med. Längre än jag ska han vara också och då krymper utbudet till nära nog noll verkar det som.


Nåja, kram på er där ute. Jolo