Så bra med en blogg där man kan skriva av sig.Var lite nere i torsdags då jag precis fått veta att den senaste mannen jag dejtade hade en mkt mörk bakgrund. Han var annars verkligen någon som fick mitt blod att rusa. Och så fantastiskt snäll och omtänksam. Det visade sig att min kompis visste vem det var och hon kunde berätta saker som var allt annat än roliga om honom.Hade varit bakis hela dagen så vid 21 orkade jag mig äntligen ut för att handla lite mat. När jag promenerade tillbaka till lyan så hör jag några glada tillrop. No tänker jag tre grabbar som antagligen kommer försöka ragga. Inte på humör.Så jag går in i min lilla bubbla där jag bara ser vägen framför mig och har nästan passerat den sista då han plötsligt utbrister-Men hallå eller! Jag vänder mig om med en uttråkad min. Orka liksom! Stannar upp några sek. Känner igen människan men ändå inte. Det är tydligt att han känner igen mig. I samma stund som han sträcker sig för att ge mig en kram går det upp ett ljus för mig. Det är mitt span sedan flera veckor tillbaka på en fastfoodkedja som jag besökt lite väl flitigt =) Och han kände igen mig! Då på den tiden började vi småprata lite med varandra. Inte så länge och efter ett tag fick jag för mig att han flirtade med mig. Sedan såg jag inte honom och slutade att besöka stället han jobbade på.Nu står han där framför mig med ett stort leende och försöker förklara för hans uppenbarligen väldigt uttråkade kompisar hur vi känner varandra.Jag hälsar på hans två kompisar. När jag skall skaka hand med honom och säga mitt namn ser man en viss irritation över att hans kompisar fick veta mitt namn först.-Jaha emr det var juh bra att veta ditt namn ja säger han lite förläget. Hans min i det läget är fullkomligt priceles =D-Du kommer juh aldrig och hälsar på mig nuförtiden. Anklagelsen i hans röst är stor, nästan lite uppgiven. Jag blir nöjd så då har han saknat mig iaf.Vi står där en stund. Det är mest han som babblar lite nervöst.-Jag tänkte på dig när jag var här då jag juh visste att du bodde här omkring fortsätter han och så dyker du bara upp rakt framför mig!Ja sammanträffandet är verkligen märkligt. Han bor en bra bit ifrån där jag bor. På andra sidan stan, men ändå så är han här nu. Hur stor är den chansen?! Någon däruppe ville att våra vägar skulle mötas.Han skall in och titta på fotboll. IFK spelar tydligenKompisarna har redan gått. De är stessade över att inte hinna in till stan. Han drar ut på det. Dröjer sig kvar. Jag ser på honom att han inte vill gå och jag njuter av varje min när han kämpar med sig själv om hur han skall göra.Tillslut frågar han om vi inte kan ses igen och om han inte kan ta mitt nummer. Precis det jag hoppades på! Fjärilarna i magen gör dubbel volter nu. Jag skriver nervöst ner mitt nummer på hans mobil. Han säger att han kommer höra av sig. Jag bara ler. Visst gör du så.Jag orkar inte vara social längre. Jag mår skit och vill hem. Inte ens han med de vackra snälla ögonen kan få mig att stanna. Vi skiljs åt med en kram till och jag vet att vi kommer att ses igen. Han måste vara intresserad eller... Tvivlet finns alltid där. Det spottar ut en i verkligheten igen. Haha vadå trodde du att du kunde få en sådan fin kille. Snälla lilla du hur tänkte du nu?Men jag tror på min inre röst som lugnar mig. Du hade honom från första början. Ni klickade så bra. Att ni ses såhär i ditt kvarter det betyder någonting. Ödet vill att era vägar skall mötas.Jag hoppas men är inte helt övertygad ännu =)