Jösses vad jag är arg idag.
Jag tycker verkligen inte om när andra styr mitt liv. Inte så att det är någon som talar om för mig vad jag ska göra, men hur andra människor beter sig eller vad de inte gör påverkar mitt liv.
Mest är jag nog sur över att jag själv låter dem göra det.
Men nu är jag ju sån att jag tar hänsyn till andra. Speciellt när det gäller barn.
Denna helg skulle/ska vi ta hand om de 30 kubik ved som vi har. Vi har hyrt en vedkap, en mycket smidig sak, det rekomenderas varmt till alla som fått tag på stockar som ska bli ved.
Synd bara att novellen glömde att han lovat hjälpa en kyrkokör idag... Han försvinner under ganska lång tid eftersom det dessutom är något evenemang i kyrkan. Med fikastund efter. (Dvs. det lär dröja innan han är klar.) Som jag gärna velat gå på. Men jag kan inte.
För hans ex ska gå. Och hans dotter. Hon ska nog spela på det evenemanget och jag vill gärna höra hur det låter för det har jag hittills inte gjort.
Men om jag går blir det gnäll och förmodligen lär dottern lida av att hennes mamma beter sig illa. OM hon nu gör det, ogilla det kommer hon def att göra och jag vill inte att dottern ska behöva märka det.
För hon gillar inte att novellen och jag har flyttat ihop. Inte för att hon har ett endaste jävla dugg med det att göra. Dessutom vill jag inte attnovellen ska få ett telefonsamtal från henne där hon ondgör sig över det faktum att jag inte bara har fräckheten att existera, utan jag har mage att visa mig offentligt också.
Riktigt så illa är det kanske inte, men jag känner det så nu. (Jag ska ha mens, vilket gör sitt till.) Dessutom har hon en hel del skaer kvar här och jag vill inte kräva att hon ska hämta dem för jag vill inte göra saken värre.
Men det resulterar ju i att jag inte kan greja och dona så vi får iordning allt här hemma. Hon meddelade att hon skulle hämta sina saker, kom hit och tog en hel del, vet inte hur mycket det är kvar, några stora möbler varav den ena är i vägen väldigt mycket. (Tycker jag) Sen lämnade hon kvar ca 10 flyttkartonger... Fördelade på en dörröppning och ett av rummen. Sånt stör mig otroligt mycket.
Och vad kan jag göra åt saken? Om det bara berodde på mig så hade jag kastat ut alla grejorna på gården. Givetvis skulle jag ha bett henne hämta sakerna innan.
Men nu finns det ju andra människor inblandade och jag vill verkligen inte ställa till mer bråk än vad det redan är. För barnens skull. De har ju allihopa kastats in i denna situation bara för att jag och novellen vill bo tillsammans.
Men å andra sidan, det är faktiskt inte JAG som orsakar problemet. Det är novellens ex. Jag har inga som helst problem med att vistas på samma plats som henne, men eftersom jag inte vet hur hon kommer att reagera så avstår jag. Delvis pga respekt för henne, det är ju faktiskt inte min dotter sm ska spela, jag bara undrar hur länge jag ska behöva ta hänsyn för andras räkning. (Alltså, jag tänker på barnen och avstår något jag gärna vill göra för att inte de andra vuxna inser att de beter sig som 3 åringar.)
Hur länge ska jag orka göra det? Det är inte riktigt jag att låta andra styra mitt liv. Eller det är inte det längre. Jag levde i 14 år med att utplåna mig själv och min vilja för att andra skulle leva smidigare. Vill inte hamna där igen. Dävrav min ilska, för jag känner mig farligt nära nu...

Så, behövde skriva av mig så jag kan försöka fungera något så när normalt så länge det finns barn hemma. Men snart bryter helvetet lös och stackars novellen är den som får ta smällen. om jag inte lyckas arbeta av mig ilskan innan han kommer hem. Så jag kan förklara i lugn och ro.

Krama varandra och tänk på hur ni beter er mot gamla och nya kärlekar, så inte barnen ska behöva lida onödigt mycket, Jolo.


Viss del av min ilska berodde på ett missförstånd. För att jag inte tjuvlyssnar när novellen pratar med sitt ex i telefonen. Han trodde jag visste vad de pratat om och därför så trodde jag felaktigt att det var samma evenemang som han skulle på men han skulle på något helt annat. Får väl börja tjuvlyssna då... Eller helt enkelt fråga innan jag drar mina slutsatser.

Kram igen, Jolo.