Det här är egentligen helt fel forum.

Fast är det verkligen det? 
Kanske finns det fler som mig här, som lider i det tysta. Som lider utav hur det påverkar ens lust, ens kroppsbild och som undrar hur nån någonsin ska kunna attraheras av en.

Jag behöver bara skriva av mig någonstans där jag är någorlunda anonym.
Om du känner igen dig, skriv gärna, men bespara både dig och mig kommentarer som "det blir bättre" eller tro att jag söker ren och skär bekräftelse eller annat sympatisnyfft.


Jag gillar den här sidan, med alla sina skavanker, den har funnits med mig så länge att den på någotvis blivit en del av mig.
Därför känns det inte som ett alternativ att lämna bara för att jag inte vill träffa någon - pga rädsla.

Tänk om jag är för ful?

Bränt barn skyr elden.


Den stress som min kropp utsatts för de senaste åren har lämnat den i värre skick än någonsin.
Min hy som ser trött och grå ut, ögonen är inte längre busigt nyfikna. 
Ögonfransarna faller av, lika så håret. Jag som alltid haft otroligt tjockt och vågigt långt hår har snart bara en tunn råttsvans kvar... 
Som en vän sa "Åh nej! Inte ditt vackra hår!"

Vem kan någonsin attraheras av det?
Av mig?

Jag känner mig som en bedragare de få gångerna när jag öppnar mina privata.
Det är inte längre jag på bilderna och jag kan inte acceptera min nya spegelbild.
Men vad ska jag göra?
#stopparhuvudetisanden


Kilona läggs på, ansiktet bir rundare, pluffsigare, medan brösten och rumpan förblir så små som de blev av den förra viktnedgången. 

Lederna håller inte längre och hela kroppen värker.
Tröttheten har satt sig på hjärnan.


"Vill se hur du ser ut snygging!"

Ångesten börjar riva i bröstet igen. 
Pulsen börjar skena och munnen blir torr.
Är livet över innan jag ens blev 30?