Ser en bild bland senast inloggade. 

"...är inte?"

Klickar upp.

En känsla av eufori blandat med den mest komiska kännsla du kan tänka dig.

Skrattar rakt ut! Blir fånigt ivrig och varm då pulsen skenar av adrenalinpåslaget. 

"Allvarligt? Här? Han?" 

Det är ju bara för bra för att vara sant! Att han vågar? 

För en liten stund glömmer jag allt som varit mellan oss.

Instinkten att genast ringa er och brista ut i ett "OMG!  Vet du vad som just hände?!" så snart ni swipeat grön lur sitter ännu som i ryggmärgen.

Med vetskapen om att er reaktion skulle vara lika oslagbar som min egen. 

Jag kan höra era skratt, och i det höra allt. 

Allt som inte kan beskrivas om man så skulle använda alla ord som någonsin yttrats.

Att ni skulle förstå. 

Allt som man bara kan förstå om man var med själv.

Såg vad vi såg. 

Hörde vad vi hörde och upplevde allt det vi upplevde.

Det som bara riktigt goda vänner kan förstå.

Minnena sköljer över mig och det stora leendet bleknar...

Slås av tomheten. 

Verkligheten.

Som ett magplask emot det blanka, hårda parkettgolvet av insikten... 

Ingen av er två kan jag längre nå.

Euforin som sprattlade i hela kroppen som en fisk på land är bortbåst och i magen känns det som ett vacum. 

Ett isande kallt vacum.

Jag saknar er.

Jag saknar dig.

Jag saknar mig.

Jag saknar oss.

Fan.