Jag som levt en stund *ler lite åt tanken i sej* har insett att kärlek är underbart. Visst har jag varit kär och förälskad i mina dar...många gånger..men jag har nog aldrig älskat.
Det finns känslor i min kropp som jag inte känner igen som jag inte är van med. Att vakna med ett leende, att somna helt trygg, att le vid ett minne...bara njuta av en röst..
Jag menar, som mamma till 2 underbara barn, så e jag ju ingen oskuld. Att bli med barn va ju inte så svårt. Var det kärlek när dom blev till?? Nej, men nånting var det nog.

Att möta en man som vågar säga att man e vacker när man e nyvaken, är rufsig i håret och fullständigt medveten om hur man ser ut..*L* Det va något nytt.
En man som bjuder mej på mat i min lägenhet när jag kommer hem efter jobbet.
Som bara finns där, som är nära som njuter av att vara nära och som dessutom SOVER breve. Det va något nytt. Kärkek om du frågar mej. Att få vara den man är utan att förklara att mane trött, lessen eller vad de nu är. Att bli omtyckt för att man finns, för att man ligger och sover på soffan, för att man kliver in genom dörren svettig och slut efter en dag på jobbet. Att få en kram oavsett...Det är kärlek.
Att han dessutom funkar med mina barn de e bonus. Och det underlättar en del...

Om livet varit så lite tidigare...skulle ju vart bra..Tycker man juh.
MEN å andra sidan hade jag ju inte träffat denna underbara man då. Så Du underbara älskade man . . .
Tack för att du finns!