Rum för ro

Augustisolen strilade silad ner genom grenverken på de stora gamla granarna, vinden kändes knappt, endast ett mjukt sus långt där uppe i grantopparna avslöjade att den fanns.
Den flätade korgen i min hand var mer än halvfull av kantareller och några riktigt fina exemplar av karljohan. Jag hade redan börjat fantisera om varma mackor med kantarellstuvning och risotto med stensopparna.

Jag var på väg hemåt genom skogen efter ett par timmar strövande. Stigen som jag följde var plan och lätt att gå på. Ibland korsade en porlande bäck och fick mig till små glädjeskutt.
På båda sidor om stigen låg mossan bäddad som ett mjukt grönt skönt täcke. Det var så lockande, så inbjudande att jag lämnade stigen och gick in i gran- och mossriket.

De resliga granarna fick mig att känna mig liten. Jag ställde ifrån mig korgen och la mig på mossbädden, låg där och tittade upp mot de höga grantopparna, hörde det mjuka suset från nästanvinden, kände solens strilande strålar värma min kropp och tänkte;
Det här är rum för ro, ett rum för själen.

Jag slöt mina ögon och bad en bön.