Om att åka på skrivarresor

Jag skrev till en sexchattspartner att jag på allvar funderat på att försöka förföra vicevärden (en man strax äldre än mig), och han skrev tillbaka med frågan Är du så desperat? Men den ambitionen har gått över nu, när skrivandet startat.
    De första dagarna hade jag inga byxor på mig när jag var ut för att röka, men sedan kom myggen och romanen tog över. Det kanske är så att en del av förberedelserna för ett författande är att onanera minst tre gånger om dagen (varav en, ofta två, en gång tre gånger i sängen innan frukost) och ha ett överdrivet utåtagerande innan romanen sedan tar all energi och jag blir en vänligt stillsam människa som ler snällt mot de fåtaliga människor jag såg under min långa promenad idag.
    Hade någon sagt hej och bjudit mig på en fika, hade jag lagt handen på dennes lår och tittat längtansfullt i människans ansikte. Den tanken fanns redan under skrivarresan i Zinkgruvan 1985, men på den tiden sökte jag bara kvinnor. Vilket egentligen inte är helt sant, men förhållningssättet jag hade då påminner om den här femtioårige mannen i Sveg, när jag uppvaktar honom: Jaha, jaså, kanske det.
    När mannen i överslafen på nattåget från Berlin 1984 (?) krafsade sig i kalsongen däruppe, medan jag drack whisky ur min fickplunta, sittande på en bänk bredvid min underslaf, och jag inte reagerade på ett negativt sätt att han hade handen i kalsongen, klättrade han ner med sin penis i handen och jag tog den direkt i munnen. Ganska praktiskt, jag satt ju redan ner. Sedan lade vi oss i en sextionia i min underslaf och hans penis smakade fränt och hade ett stort urinrörshål. Jag minns inte hans mun runt min penis, men plötsligen sade han Säg till när det går för dig, och då tog liksom magin slut. Jag onanerade i handfatet (av metall, minns jag) och somnade sedan, utan att veta vad han tyckte om den abrupta avslutningen eller vad han själv sysslade med.