Lina kapitel 1

Vi kan kalla henne Lina.

Hon var vacker redan när hon steg ur bilen, fortfarande i sina jeans och tunna jacka med håret uppsatt och ögonen som glimmade under den bleka skogshimlen. Jag visste att jag skulle få se henne på ett helt nytt sätt snart – se varje centimeter av hennes hud, höra varje viskning av hennes andning förändras. Men det skulle få ta tid. Allt skulle få ta tid.

Stigen ledde oss in bland träden där ingen kunde se, där bara vi fanns. Där bara hennes nyfikenhet och min vilja rådde. Hon gick framför mig, lite spänd men bestämd. Hon hade sagt ja. Hon ville detta. Hon hade till och med frågat "Vad tänker du göra med mig där ute?" med det där leendet som var både blygt och kaxigt. Jag svarade inte då – jag svarar med handling.

När vi kommit fram, stannar vi vid ett träd. Jag säger åt henne att stå still. Mina händer vilar först på hennes axlar. Ett stilla tryck som får henne att andas djupare. Jag lutar mig fram och kysser hennes nacke, precis där huden är som känsligast. Hon lutar sig tillbaka in i mig, redan så närvarande i sin kropp.

Jag börjar långsamt. Knäpper upp jackan, centimeter för centimeter. Hon rör sig inte. När jag drar av henne jackan, smyger mina fingrar längs hennes armar, och jag känner rysningarna. Jag låter mina händer stanna kvar där, smeker fram och tillbaka från axel till handled. Hon står blickstilla. Varm under huden, men ändå så öppen. Tillgänglig.

Tröjan sitter tight. Jag låter fingertopparna smyga in under fållen i ländryggen, precis där huden är som varmast och tröjan slutar. Fingrarna letar sig långsamt uppåt under tyget, längs ryggraden, tills jag känner hur hon rätar på sig lite, som om beröringen bär en egen ström.

Hon lyfter armarna långsamt, som i trans, när jag för tröjan över hennes huvud. Håret faller ner när det är gjort, och jag låter mina fingrar smyga genom det, sprida det över hennes axlar. Jag står nära henne nu, bakom. Min andning i hennes öra. ”Vacker,” viskar jag, och ser hur hennes bröstkorg höjs en aning.

Jag drar fingrarna längs sidan av hennes bröstkorg, precis utanför BH:n. Det är som att hela hennes kropp vill luta sig mot mina händer, men hon håller sig still. Jag låter mina handflator vila mot hennes mage, lägger munnen mot hennes nacke. Långsamma kyssar, tunga, fuktiga, som får henne att sucka ljudlöst.

BH:n har knäppning bak. Jag låter henne vänta. Bara känna min närvaro. Sedan låser jag upp den med två fingertryck. Axelbanden glider ner långsamt över hennes armar. Jag drar bort den helt men rör henne inte ännu. Hon är bar från midjan upp, men det är som om huden fortfarande väntar på kontakt.

Jag går runt henne. Står nu framför. Hennes bröst rör sig i takt med andetagen, och bröstvårtorna är redan hårda. Jag säger ingenting. Bara ser på henne. Hon möter min blick, men det är något i hennes ögon som har förändrats. De är mörkare nu. Blanka. Fokuserade. Förväntansfulla.

Jag kysser henne. Sakta. Djupt. Med hela munnen. Med en hand mot hennes nacke, den andra mot midjan. Våra kroppar trycks inte mot varandra – ännu – men laddningen mellan oss är elektrisk. När jag släpper henne, är hennes läppar lätt svullna.

”Ta av skorna,” säger jag. Hon gör som jag säger. Långsamt. Nästan som om hon ville visa upp varje rörelse.

”Vänd dig om.”

Hon lyder. Jag står bakom henne igen. Drar fingrarna längs jeanslinningen. Knappen. Ett klick. Dragkedjan – långsam, nästan ljudlös. Mina händer på hennes höfter, drar ned byxorna med stadig rörelse. När de faller till marken, lämnar de henne i bara tunna trosor.

Jag smyger mina händer upp längs hennes lår, smeker över höfterna och låter tummarna vandra längs kanten av tyget. Hon står still. Men höfterna trycker sig lite bakåt, nästan omedvetet. Jag märker det. Jag märker allt.

Jag sätter mig på huk bakom henne. Kysser henne mitt på svanken. Drar långsamt ned trosorna, låter dem glida mot huden så långsamt att det knappt märks. När de når knäna stannar jag upp. Betraktar. Sedan hjälper jag henne kliva ur dem.

Och nu står hon där. Naken. Utlämnad. Men stark. Hon darrar inte – men hon väntar. På nästa steg. På att få bli min.

Jag säger inget först. Tar bara fram repet ur väskan och håller upp det framför henne. Hennes ögon fastnar på det, och hennes andning förändras – blir ytligare, snabbare.

"Du vet vad jag vill höra," säger jag lågt, samtidigt som jag kliver närmare.

Hon blundar ett ögonblick, som för att samla sig, och sedan:

"Bind mig."

Hennes röst är stadig, men bär på ett darr av förväntan.

Och det gör jag. Sakta. Ömt men obönhörligt. Jag för upp hennes armar, fäster repen runt handlederna, för dem över grenen. Hon kan stå. Men hon är fast.

Jag tar fram ögonbindeln och drar den över hennes ögon. När synen försvinner, tar känslan över. Jag ser hur hela hennes kropp andas. Långsamt. Laddat.