Det var en kväll då världen tycktes andas långsamt. Månen kastade sitt silver över vattnet, och luften var sval men inte kall, som om naturen själv hade hittat den perfekta balansen. Jag gick längs den smala stigen vid sjön, barfota, med skorna i handen, och försökte fånga tystnaden. Det var då jag såg henne.
Hon satt på en sten vid vattnet, ensam men inte ensam. Hon var ett med kvällen – som om hon alltid hade funnits där, väntande. Hennes hår fångade månskenet, och vinden lekte med de lösa lockarna som ett barns händer. Jag stannade på avstånd, inte för att jag var rädd för att störa henne, utan för att jag ville förstå henne innan jag kom närmare.
“Vacker kväll,” sa jag till slut, rösten mjuk för att inte bryta magin.
Hon såg upp, och hennes ögon mötte mina som om hon hade väntat på mig. “Ja,” svarade hon. “Men det är något med tystnaden som får mig att undra vad jag egentligen saknar.”
Hennes ord träffade mig, som om hon hade läst mina egna tankar. Jag satte mig på marken, med fötterna i det svala gräset, nära men inte för nära. “Kanske saknar vi det vi inte vågat säga högt,” sa jag.
Hon log, ett leende som var mer för sig själv än för mig, som om hon testade smaken på mina ord. “Och vad skulle du säga, om du vågade?”
Det var en enkel fråga, men den bar en tyngd jag inte var beredd på. Jag såg ner på vattnet, där månen dansade med vågorna. “Jag skulle säga att vissa möten känns som att hitta hem, även om man bara precis har öppnat dörren.”
Hennes leende blev mjukare nu, och hon reste sig långsamt. “Och om dörren redan är öppen?” frågade hon.
Jag reste mig också, långsamt, så att jag var i hennes ögonhöjd. “Då går man in. Och hoppas att den som öppnat dörren vill ha en där.”
Hon tog ett steg närmare, tillräckligt för att jag kunde känna doften av hennes parfym – mjuk och varm, som hon själv. “Jag tror på att låta vissa stanna,” sa hon, och det fanns en sorts öppenhet i hennes röst som fick något i mig att vakna till liv.
Vi gick hem tillsammans den natten, inte som främlingar, utan som något mer – två själar som hade hittat varandra i månskenets skugga. Och i varje steg kände jag att detta inte var slutet, utan bara början.
Comments