FÖRSTA MÖTET

När jag vandrade upp från tunnelbanan genom parken och vidare mot kyrkan hade spänningen släppt något. Regnet hade slutat och jag drog vällustigt in den friska luften genom näsan. De närmaste gatorna låg tomma nu och i fjärran hördes bruset från trafiken på Hornsgatan. Jag var glad för att det började skymma och spänd inför vad som väntade, samtidigt som det lockade inte så litet. Som en nattfjäril som dras till ljuset och sin egen undergång, tänkte jag. Nattfjäril, ja. Rätt bra liknelse egentligen. Jag tänkte att det var tur att jag befann mig i en väldigt lugn del av stan. Förmodligen skulle min överdrivna makeup och klädseln i övrigt ha kunnat ge felaktiga associationer och en hel del skamliga förslag, särskilt på vissa speciella gator. Jag slog mig ner på bänken enligt mina instruktioner och lade upp det ena benet över det andra. Nu kunde jag bara vänta. Jag var framme i god tid och kyrkklockan slog just elva slag. Jag lutade mig tillbaka och njöt av den svala kvällsbrisen. Faktiskt så kände jag mig härligt avslappnad och jag slöt ögonen för ett ögonblick; bara njöt av lugnet och stillheten. Jag vet inte hur länge jag suttit där och drömt när jag plötsligt kände något vått mot mitt bara lår. Jag slog upp ögonen och tittade in i två vänliga bruna ögon som tillhörde en liten fyrbent krabat som viftade glatt på sin svans och fortsatte sin utforskning av mig genom att slicka vidare uppför låren och på min kjol så att skinnet glänste av fukt. Jag tog upp kopplet i handen och kliade den lilla svarta hunden bakom de långa hängöronen. Tydligen hade han smitit ifrån sin ägare och jag hoppades innerligt att husse eller matte skulle dyka upp snart. Väldigt snart, tänkte jag oroligt och såg på kyrkklockan, orolig för att min lille nyfunne vän skulle kullkasta alla planer för kvällen. Jag vet inte var han kom ifrån men plötsligt bara stod han där framför mig. - Du måste vara Tina. Jag ryckte till och såg upp på den imponerande gestalt som stod framför mig. Trots halvdunklet bar han solglasögon och han sträckte fram handen för att ta hundkopplet. - Jag ser att du redan har träffat min lilla kompis. Stella heter hon. Vi har hängt ihop i många år. Normalt brukar hon gå lös på våra promenader, men i kväll tänkte jag att det var bäst att ta med kopplet. Du förstår... Vill du vara vänlig och resa dig upp? Jag reste mig med skälvande ben och kom mig inte för med att svara eller säga något över huvud taget. Han stod tyst ett tag, såg på mig och smålog. - Ja, det är alldeles utmärkt.... det här blir bra. Nu frågar jag dig en sista gång Tina: vill du följa med mig? Du kan fortfarande vända... - Jag vill, viskade jag och jag hörde själv hur min röst stockade sig. Jag vill! - Utmärkt. Han böjde sig ner och löste upp det kraftiga läderhalsbandet runt hundens hals. Halsbandet var försett med stålnitar och jag noterade att hans livrem var utförd på samma sätt, bara så mycket bredare och tyngre. - Händerna bakom huvudet! Jag lydde och han kom fram mot mig med det öppna halsbandet utsträckt mellan sina båda händer. Jag stirrade som förhäxad på kedjan som hängde ner från halsbandet och innan jag visste ordet av så kände jag lädret runt min hals. Han drog åt ordentligt och gjorde fast. - Mmm, det ser bra ut. Du är som gjord för att gå i koppel, min sköna. Men vänta.... det fattas något. Händerna på ryggen! Med sänkt blick åtlydde jag hans uppmaning och i nästa ögonblick kände jag kall metall runt min högra handled och ett rasslande när kuggarna i handbojorna grep i varandra. Den vänstra delen applicerade han genom att helt enkelt slå till med bojan mot min handled och genast snurrade den rörliga halvan runt och slöt sig fast. Jag var imponerad över hans snabbhet att få på bojorna och undrade om han möjligen hade någon bakgrund inom polisen eller liknande. Faktiskt visste jag ingenting alls om honom. Jag visste bara att jag kände någon form av trygghet som jag inte kunde förklara ens för mig själv. Utan att veta varför så kände jag att jag kunde lita på honom. Han gick före med Stella glatt skuttande bredvid och vi gick ner på andra sidan parken. Nu slog det mig plötsligt att jag inte visste var han bodde, eller rättare sagt vart vi skulle. Jag hade förutsatt att det var någonstans i närområdet, men det gick plötsligt upp för mig att han likaväl skulle kunna dra med mig på en tur genom stan, kanske med tunnelbanan. Med mig i koppel! Många tankar for genom mitt huvud och jag började känna mig orolig igen. Men samtidigt hade jag tryggheten att veta att avgörandet tagits från mig i det ögonblick jag accepterade att följa med honom. Nu var jag, bokstavligen, fjättrad vid honom. Jag behövde inte vara orolig. Han gick fram till en port på en gata alldeles i närheten av parken och låste upp dörren. Under hela promenaden fram dit hade vi inte sett en människa ute och jag började tycka att jag trots allt kommit lindrigt undan. Vi gick uppför trapporna och jag tyckte att mina höga klackar smällde som pistolskott så det ekade i trappuppgången. Han bodde tydligen högst upp och när han skulle låsa upp dörren gjorde han det så omständigt och sakta att jag var på vippen att be honom skynda på innan någon kunde se oss. Även Stella var otålig att komma in och sprang runt våra fötter, smågläfsande. Först vred han om sjutillhållarlåset och så äntligen stack han in rätt nyckel i det andra låset. Då tändes plötsligt belysningen i trappan och jag hörde en glad kvinnoröst från våningen under oss. - Nå hej, är ni hemma nu? Jag tänkte bara titta upp med den där boken jag lånade.... och plötsligt så såg jag en glatt leende tjej i min egen ålder halvvägs uppför trappan. Hon såg på mig först med en förbryllad min men sekunden senare strök hon den blonda luggen ur pannan och skrattade: - Jaha, du har besök? Jag förstod att hon i skenet av takbelysningen inte kunde undgå att se vare sig handbojor eller koppel. Ja, då ska väl inte jag störa... Hennes glada finlandssvenska tonfall fick mig att rodna och jag kunde inte minnas när jag sist känt mig så hjälplös. - Jaana, du vet att du aldrig stör mig. Det här är Tina, förresten. Jag ville helst sjunka genom jorden och kunde inte få fram ett ord. Kom upp och ta en sängfösare tillsammans med oss! - Jo, då kommer jag om ett tag.... ska bara ge kisse mat. Dörren slog igen bakom oss. Han löste upp mina handbojor och hjälpte mig av med den korta jackan. - Jag har alltid tyckt att modet med bar midja är läckert, sa han och höll ena handen under min haka. Och inte bara på tonårstjejer. Hur håller du dig så smärt... tränar du mycket, dansar jazzbalett eller så? - Nej... Jag kände mig fortfarande alltför omtumlad för att veta vad jag skulle säga. Jag har alltid varit rätt smärt. Jag hörde själv hur dumt det lät. - Jag tror det här blir riktigt trevligt, sa han menande och ledde mig in i vardagsrummet genom pärldraperierna. Tro det eller ej, men de här gamla kåkarna är faktiskt väldigt väl ljudisolerade. Så det är ingen risk att vi stör någon... eller att någon kommer att störa oss. Jag såg mig omkring i det stora rummet och kunde konstatera att det var någon med såväl smak som pengar som inrett lägenheten. Möblerna var uppenbarligen antika och säkert mycket värdefulla, även om jag inte kände till möbelstilarna En av kortväggarna täcktes av en stor, välfylld bokhylla och på väggarna hängde ett flertal vackra oljemålningar. Dessutom fanns flera stora speglar strategiskt utplacerade. Det fanns också en del detaljer som bröt av mot möblemanget i övrigt. Från krokar i taket hängde kedjor med fastsatta läderbojor och jag noterade också en stor bänk gjord av ett svart träslag. Den verkade inte ha någon praktisk funktion att fylla. Den var högst på mitten och sluttade ner mot sidorna. Ovanpå var den försedd med röd skinnklädsel och mjukt stoppad. Sedan såg jag även bojorna som hängde ner från sidorna på denna möbel. Vi slog oss ner i soffan och mina blickar kunde inte slita sig från den ansenliga mängd redskap som låg prydligt arrangerade på det stora bordet. Han fyllde på mitt vinglas och lekte småleende med ett långt, svart ridspö som han tagit upp från bordet. Det var glänsande svart och han drog fingrarna längs det på ett nästan kärleksfullt sätt. Dörrklockan ringde. - Där har vi Jaana. Han reste sig raskt upp och gick mot dörren, fortfarande med ridspöet i handen. Jag kunde se hans bara armmuskler spela när han gick och jag anade att han ägnade en hel del tid åt styrketräning. De kom in och jag såg att Jaana nu hade släppt ner sitt långa hår, så att det flöt ut nästan ner till midjan. Hennes leende, hjärtformade ansikte bildade en perfekt kontrast till den gyllene glorian av hennes blonda hår. - Ja, Jaana, som jag sa så är det här Tina. Hon är här för första gången... Jag reste mig tafatt upp och den vackra finskan kom fram till mig och lade sina armar om mig. – Trevligt att träffa dig, Tina. Han såg på oss med sitt småleende och smällde lätt ridspöet mot handflatan, om och om igen.