Regnet hade börjat falla som ett löfte om rening, en stillsam rytm mot taket. Luften i rummet var fylld av den tunga, elektriska doften av sommarregn, men mellan oss fanns något ännu mer laddat. Jag kunde höra hennes andetag, en aning fördjupade, som om världen utanför hade suddats ut och kvar fanns bara vi.
Jag stod där i dörröppningen, betraktade henne. Hon hade ställt sig vid fönstret, med händerna mot fönsterkarmen, och dropparna som rann längs glaset skapade skuggor över hennes hud. Ljuset från gatlyktan utanför skar in i rummet, formade konturer som för varje sekund fick mig att längta mer.
“Så du tänker bara stå där och titta?” sa hon utan att vända sig om. Rösten var låg, nästan viskande, men det låg en tydlig utmaning i den.
Jag log och tog ett steg närmare. Mina händer var varma, nästan brännande, när jag lät dem glida längs hennes bara armar. Hon vände sig om, långsamt, och våra ögon möttes. Där fanns något vilt i hennes blick, något som sa att det här inte var en natt för försiktighet.
“Jag tittar inte,” svarade jag till slut. “Jag försöker förstå var jag ska börja.”
Hon log, ett leende som var lika delar löfte och hunger, innan hon lade sina händer mot mitt bröst. Hon drog mig närmare, så att hennes doft omslöt mig helt. “Börja här,” sa hon och lät sina läppar nästan, men inte riktigt, röra vid mina.
Jag lutade mig fram och lät mina händer glida ned längs hennes midja, kände hur huden darrade under mina fingertoppar. När våra läppar möttes var det som en explosion, en blandning av mjukhet och krav, som om vi båda hade hållit tillbaka alldeles för länge. Hennes fingrar fann min nacke, drog mig djupare in i kyssen tills det inte fanns någon gräns mellan oss längre.
När regnet slog mot fönstret bakom oss lät jag mina läppar utforska hennes hals, hennes nyckelben, varje liten del av henne som jag visste kunde få henne att tappa andan. Hon svarade genom att dra mig närmare, hennes kropp tryckt mot min som om hon ville radera varje millimeter av avstånd.
Hennes händer hittade min skjorta och knappade upp den med en skicklighet som fick mig att le mitt i allt. “Du tänker inte låta mig hålla på länge, eller hur?” viskade jag.
“Jag har väntat länge nog,” svarade hon och lät skjortan falla till golvet. Hennes händer vandrade över min hud, och där hon rörde mig tycktes hela världen brinna.
Vi föll tillsammans, ner i värmen av lakanen som blev en del av oss. Det fanns inget regn, ingen tid, ingen morgondag. Bara andetag, rörelser och den oändliga känslan av att vara precis där vi var menade att vara – i varandras händer, förlorade och samtidigt funna.
Comments