Längtan är ofta helt orealistisk som handling. Man sitter och tröstäter eller gråter, fast ett inte är bra. Det är i alla största mening en ärlig känsla. Det är det. Man längtar efter någon som betyder något. Eller som har betytt något. Eller som man önskat att man själv betytt något för. Det behöver inte ens betyda att personen finns i ens liv längre! Kanske till och med att denne har förbrukat all möjlig rätt att ens befinna sig i huvudet. Men ibland, från det mest oväntade håll kan det komma krypande. Den där jävla längtan. Eller så är det så uppenbart att man är på väg in i saknaden att man vänder om! Vänder sig om o springer allt vad man orkar! För sitt liv och vad tygeln håller. Då man håller för öronen för att inte påminnas av låten på radion. För att inte förknippa något vardagligt med något jobbigt. Som närmare man blundar då man går förbi en affisch med just den filmen man såg första gången... Då man drabbades av den... Första kyssen...
Det är plågsamt när ögonens glittrande färg bleknar. Då en godtrogen tjej byter skepnad från skuttig kanin till lurad och menlös fårskinnsfäll... När gnistan dör. När välviljan ålar sig ut genom en springa i väggen och försvinner... Smyger iväg i natten och självdör. När bitterheten, tomheten och förvirringen är allt som finns kvar finns bara en räddning: Film och godis. Den där helgen var det tredje resan till affären som stod på agendan. Visserligen till olika butiker för att kamouflera det onyttiga. Helt okräset hade filmer avhandlats i ett rasande tempo. Bästa kompisar hade fått sig en liten lögn rakt upp i näsan. Nej då. Allt var bra. Fanns inget de kunde göra. Jag var upptagen hela helgen. Allt skulle bli bra... Men det var inte sant. Jag var ensam och övergiven...
Jag tog bussen som naturligtvis var försenad till affären. Min svullna gestalt med pmsfyllda bröst och plufsiga haka valsade in på Ica. Jag tog tag i en liten röd korg med hjul och med ett trollslag vaknade jag till ur min deprimerande dvala. Som i en film hade jag sträckt mig mot samma kundkorg som någon annan. Jag hörde en mörk vänlig röst brumma: Oj, ursäkta mig. Förlåt. Våra axlar bumpade in i varandra och jag förstod nästan på en gång vem det var. Jag kände igen den där rösten. Även om de va längesen.
Det var slitigt och strävsamt. Men gav så mycket tillbaka. Det fanns föräldrar som man stod ut med bara för att man var tvungen. Så fanns de sådana som bara gled med och var tacksamma att någon ville ta sig an skitungarna på dagarna. Så fanns det Tomaten. Hans dotter kallade honom så. För att förnamnet var påfallande likt den knallröda grönsaken. Jag fick liksom hålla tungan rätt i munnen när jag hälsade för att inte säga fel. Han lämnade över korgen till mig via en gest med handflatan utsträckt mot mig. Han tog en annan.
Jag jag nästan glömt honom. Men tanken kom tillbaka. Jag hade tyckt han var den snyggaste pappan i gruppen. Hade tillåtit mig att tänka så. De andra var bara spetor med koppel runt halsen där deras respektive hade kollen på allt. Förvirrade och totalt ointresserade och där med också ointressanta. Men den här mannen hade gnista. Trots att han var en sliten småbarnsfarsa lyste det i ögonen nu precis som det gjorde för tre år sedan då jag såg honom sist.
Jag vet inte om vi pratade. Vet inte om hela affären stannade upp. All känsla jag bar på sen innan skrek på att få bytas ut. Likt små krigare på en trång träbänk i en svettig gympasal vinkade de för att bli utbytta. Få bli nåt bättre. Starkare. Härligare. Nåt sa mig att det var mer än glädje i ditt ansiktsuttryck. Men jag har haft fel förr.
Vi gick längst gången tillsammans och språkade. Jag gick förbi måndag hyllor där jag tänkt stanna innan jag ens lämnat min hall där hemma. En snabb skräck spred sig att jag likt ett fån skulle hamna i kassan utan en enda pryl i korgen. Nåt fick jag hitta på.
Den lilla stunden fick mig att tänka massor. Visste att jag skulle njutit i stunden. Pratat och faktiskt lyssnat. Men jag kände så starkt och vaket att det du gav var något jag ville ha. Att det jag fick inte kändes tillräckligt men att jag var villig att ge mer. En önskan av att få låta dig känna hela mig. Röra min kropp. Komma i snabb kontakt med min själ. Undrade hur dina läppar skulle ha smakat. Hur din rygg skulle ha känts mot mina trevande fingertoppar. Då fantasin om din hårda och längtande kom hejdade jag mig. Hallå! Sa han just nåt?
Precis som vanligt i den verklighet, som alla idioter vägar kalla nåt annat än verklighet, finns inte bara njutning. I den verklighet som är den jag vill ska vara det sanna finns bara njutning. Det är vad andra kallar fantasi. Men även fantasin kan ju innehålla problem om man nu vill det. Men åh. Tänk om fantasin fått vara min verklighet. Bara en enda gång. Bara en enda dag. Då hade jag tryckt upp tomaten mot en avskiljs hylla. Viskat att jag var där för o köpa kondomer och glidmedel. Chokladsås och mineralvatten. Hade tvättat hans kuk tills den fått en behaglig smak av jordgubb och lime. Slutit mina ögon och Gert mig hän. Sugit. Smekt. Tryckt tillbaka honom med en hand. Inte kunnat låta bli utom smeka mig själv samtidigt. Låta han ta tag om min nacke...
Jag blir avbruten vid frysgrönsakerna. Verklighetens syrliga stank väcker mig till det obarmhärtiga sinnesintrycket av en sjukt attraktiv kvinna. En jag inte tidigare sett. Någon jag aldrig mer vill se. Hon står där med sina löjligt korta shorts som blottar minimala trosor under. Sådana som endast säljs i butiker där personer helt utan underhudsfett är välkomna... Jag hatar henne när han lägger armen om hennes nacke och låter armen vila o tjejens axel. Hennes och inte min. Hon pillar med solglasögonen och kan inte bestämma vart hon vill ha dem. Håret, linningen på toppen och näsan. Förmodligen dement, hinner jag tänka. Ett sista leende. Sen rycker jag åt mig första bästa produkt för att kamouflera mitt totala tuppjuck och sinnesfördärv. Skyller på att jag måste gå för att hinna med bussen hem.
Jag ser hur han följer min blick. Känner mig iakttagen. Mellan hyllorna stöter vi ihop. Inte fysiskt i en krock. Men vi väljer varor omsorgsfullt med ryggarna mot varandra. Han är lång. Brunbränd. Äldre än sist. Men lika charmig. Undrar om han tycker jag är fånig... Hoppas han inte kan läsa tankar.
Då och då ser jag tjejen. Hon tappar nåt o lutar sig framåt. Jag inbillar mig att alla män i hela butiken ser hennes insida lår och drömmer om hennes lilla mussla. Jag är inte ett dugg intresserad av skaldjursplatå. Hade kunnat intressera mig för korv. Möjligen.
När förödmjukelsen i min egen hjärna gör det för outhärdligt att stå ut så letar jag mig till kassan. Ställer mig i kö. Drar mig till minnes den där morgonen för fyra år sedan. Då jag i hallen skrev dagens matsedel på vita tavlan för alla föräldrar och barn att läsa. Då Tomaten kommit ut från avdelningen för att gå mot ytterdörren. Han hade såklart lämnat sin lilla solstråle hos min kollega och precis när han kom runt knuten till hallen hade han ropat: Hej då älskling! Jag som då bara registrerat det första i morgondimman ville naturligtvis inte verka otrevlig. Så jag såg mig i bråkdelen av en sekund självklart som ensam mottagare för hälsningen. Lite för ärtigt hade jag då svarat: Hejdå! Han hade stannat till. Bara en liten stund. Bara han och jag. Vi hade skrattat flera gånger åt det där. Mina kollegor med. Undrar om han mindes det där... Lite förargligt, men väldigt oskyldigt. Det där sköna pirret som kunde komma av en sån sak var en välkommen drivkraft och biprodukt av att gå till jobbet. Det behövdes då och då för att orka med vardagen.
Väl i kassan satt en snygg och trevlig ungtupp. Tatueringar på armen, säkert nyknullad tack vare Tinder. Det visste jag såklart inget om. Men i mitt huvud var det så. I mitt huvud var jag den enda som skulle somna ensam inatt. Broccoli, tändvätska, tamponger och matlagningsgrädde hamnade skamset i min påse. Jag tittade på varorna och de undrade va fan de gjorde där... På väg mot utgången sneglade jag åt höger och såg Tomaten o det lättaste ligget i Sverige, som jag döpte henne. Jag försökte slita blicken från dem och ansträngt stirrade jag rakt fram då han sträckte sig mot blondinen för att omfamna henne. Så hör jag plötsligt han säga: Ok, tack för skjutsen då syrran! Vi ses i helgen då. Nejdå... Jag tar bussen hem... ;)
Comments