Dagarna lunkar på. Springer iväg. Hösten kommer klampande med sina hotande stormsteg. Sidan kommer aldrig vara som den var då han fanns här... Lite skimrande och spännande. Då vi skapade vår egen sorts förbjudna magi. Visserligen small det rejält rakt in i bergväggen och ingen väg finns tillbaka. Jag vill inte ens tillbaka! Trots det finns minnen kvar som är åt helvete sega och vägrar försvinna. K6 känns som hopplöst sönderkokt potatis helt utan salt just nu... Kanske man kan muntra upp den med att hälla på en skvätt mjölk för att göra lite mos åtminstone...?