I kultserien Vänner finns det en parallell atttaktionshistoria mellan två rumskamrater. Joey och Rachel hittar varandra. Det gnistrar och sprakar mellan vännerna. Det är dock en aning komplicerat då Joeys bästa vän varit kär i tjejen för alltid och även dejtat henne ett tag. När Rachel o Joey försöker fullborda den fysiska längtan de har till varandra blir det ren pankaka och kaos. 

De försöker igen. Det är mysigt, men känns så fumligt och himla fel. Det snubblas och blir så tafatt och ledsamt. Ska det verkligen vara så svårt? Ska det kännas så hårt? De vill ju! Det ska vara så lekfullt och lättsamt...

Stundtals har jag funderat på det där. Kan de va så i verkligheten med? Att hur gärna man vill något. Känner något. Så kanske det bara inte funkar. Absolut kan de va så! Tror jag iaf. Man kanske bara ska acceptera att vissa saker är som de är. Att man varken kan eller ska försöka sig på c6 med vissa killar. Hur gärna man än har lust just då att förmedla hur mycket man gått igång på tanken... Kanske är det som de säger i serien. Att man helt enkelt är alldeles för bra kompisar..

Ibland blir saker röriga helt enkelt. Jag vet i alla fall att vissa ansträningningar inte är värt hur utgången oftast verkar bli... Att man till slut innerst inne vet att det 9 av 10 gånger knyter sig, blir stolpigt och fel. Jag behöver inte prata sex. Men jag orkar inte känna mig avhuggen och malplacerad eller ta tag och reda upp eventuell dålig stämning mer. 

Jag vill så jävla mycket i livet. På så otroligt många plan. Jag vill solen ska skina. Det regnar. Jag vill aldrig vara sjuk. Men det är jag ändå. Jag vill ha en massa pengar. Det har jag inte. Så varför blir jag förvånad då tjejkompisar beter sig märkligt eller då energin tar slut? Då jag ville tända en kompis men det återigen slutade med en stor knut på den imaginära tråden... Varför blir jag fortfarande förvånad över att vissa saker som inte bör betyda något, gör det ändå. Jo. Det är väl en del av livet. Man försöker och lär sig. Helt enkelt.