Jag grinar för allt och ingenting. Jag känner mig totalt utmattad hela tiden, jag sover tungt men kort och känner mig inte utvilad någongång. Jag somnar fort men vaknar under natten och så somnar jag frampå morgonkvisten igen. Det är en plåga när klockan ringer kl 6.30 fast jag brukar vara vaken 5.00...
Jag ser helst att barnen håller sig lugna, jag orkar inte med deras käbbel utan går ut ur rumet eller så får de gå in på sina rum.
Jag vill inte leva ensam, men jag litar inte på någon... Hur ska jag då kunna lära känna någon? Jag sitter och undrar hur mycket av det en person säger är sant och vad som är en ren lögn så fort en man pratar med mig.
Jag är LIVRÄDD för att bli sårad igen! Samtidigt som jag bara vill att någon kommer hit och tar hand om allt så jag slipper ta ansvaret själv hela tiden.

Isch! Jag vill verkligen inte må så här! Fan ta de män som inte fattar!