Jag förstår grejen med att båda anstränger sig. Men ofta är det jag som gör mest. Känslan av att jag ska fylla i tomrummet mellan otvetydigheter. Att dessutom alltid försöka tolka så andra får som de vill. Få situationen till andras fördel. Det kan man absolut tröttna på. Vilket jag gör ibland. Hur trevligt det än är i början så ebbat det ofta ut i känslan av en desperation. Då det visar sig att jag står för det jag sagt. Att jag inte är lätt. Att jag inte vill träffa nån. Då låser det sig. Eller så tröttnar mannen. Nåt händer. 

Att bara vara nöjd över att någon finner mig attraktiv räcker inte. Det hjälper inte. Det hjälps inte! Att du finner mina bröst snygga och nattlinne vackert spelar ingen roll. De är såklart trevligt. Men att jag av tacksamhet ska kasta mig över någon. Kåt, glad och tacksam fungerar inte. Då tystnaden blir lång måste då mannen i ekvationen försöka rädda det som räddas kan. 

Vanligen o per tradition har det alltid varit jag som försökt. Hört av mig. Gett mest. Sagt mest. Men jag gör inte det längre. Det handlar inte om att jag ska sitta i ett hörn o vänta på att bli avgudad. 

Jag vill bara bli bemött som en människa. En riktig varelse med tänkande hjärna och en del känselspröt. Annars. Annars får det vara. Ha ett bra liv.