Fortfarande besviken över att jag inte fick underlivsplastik beviljad. "Bara" den grejen, att få musen fixad och fin, hade gjort att jag iaf känt mig lite lite vacker nånstans, nån del av mig som är fin. Känner mig aldrig vacker eller sexig numer, bara tjock. Aldrig varit så medveten om min kropp och storlek som nu, trodde sånt skulle försvinna den dag man hamnade i ett förhållande, att man skulle bli lugn och cool kring sånt men...nej, aldrig varit nojjigare. Ändå vet jag att älskling gillar att man är lite mjuk på mitten. Men det tycks inte spela nån roll för mig, jag har aldrig identifierat mig som "tjockis" förrän nu, när det är mitt kärleksfulla smeknamn. Jag vet att jag lagt ut igen, som alltid på vintern, älskling påpekade att jag lagt på mig rejält häromdagen. Pinsamt värre, såna gånger vill man dö lite, öppna luckan i golvet och försvinna. Gått upp säkert 6 kilo i vinter. Fail. 

Det är inte lätt. Dels mår jag ganska taskigt rent generellt. Jag har väldigt ont i perioder, kan inte ta mina promenader i nåt bra tempo, det blir bara panik, kallsvett och kramp, jag är stressad över livssituationen, trött, sliten. Den där jävla PCO'n gör sitt för att sabba viktnedgången. Men det är inga direkta ursäkter, tyvärr blir det bara så tungrott på vintern. Våren och sommaren är alltid lättare för mig, kilona trillar av och jag mår bättre. Önskar bara min rygg läkte ihop så jag kunde återgå till ett normalt rörelsemönster. Ska bli underbart nu när man kan börja cykla iaf. Cykla mot den där tjejen jag en gång tyckte om och faktiskt fann ganska sexig emellanåt, trots dom där extrakilona.