Det enda sanna plågeriet. Jag plågar mig själv. Nästan jämt. Mer eller mindre. Men just nu mycket mer, mer än bara vanligt. Inte fysiskt, vilket man säkert kan tro av texten. Nej, inte alls utan psykiskt. Okej, lite fysiskt. Min rumpa känner sig platt och blodfattig eller något. Rättar man till sig lite så blir den glad... För ett ögonblick. Mitt självplågeri är djupare än så, en vacker dag kommer det att ha gjort slut på mig totalt.

Jag tvingar mig själv att hålla skenet uppe, jag tvingar mig själv att vara uppe också. Timmar blir dygn, dygn blir veckor. Visst sover man om än ibland. Några minuter hit, några minuter dit. Jag tvingar mig själv att jobba med något som jag inte vill jobba med. Det är till och med så, att jag inte ens får lön för mödan. Varken av mig själv eller av andra. Om nu positiva kommentarer inte kan räknas som lön?

Jag tvingar mig själv att skriva listor över saker som jag måste göra. Göra, för att göra andra glada. Så att de slutar klaga på mig. Slutar fråga dumma frågor. Sådana som jag kan svara på i sömnen, sådant som de redan vet men inte kan förmå sig själva att få fram. Jag orkar inte med stora delar av mänskligheten. Den förtär. Den gör ingen nytta; inte innan, inte nu, inte senare.

Ibland får jag mina utbrott på dem och ibland över mig själv. Jag blir asocial och en riktig surkärring. Men det bjuder jag på. Det är den enda känslan som jag tillåter mig själv att få ut. Hur det har blivit såhär? Den frågan går mycket enkelt att besvara. Men vem skulle vara intresserad av att höra? Förmodligen ingen alls.

Jag är trött på att plåga mig själv. Lite ibland är aldrig fel, men så till den grad att man tar död på sig själv. Och blir psykiskt apatisk. Det är inte vad jag kallar nöje. Jag behöver ett liv.