Som en kvinna i fertil ålder men utan sexliv och varken graviditeter eller förlossningar bakom mig, behövde jag ändå uppsöka gynekolog för ett tag sedan. Min mens är nämligen konstig och det brukade den inte vara. Den brukade komma som planerat på dag 28, 29, eller 30, jag hade aldrig några smärtor eller problem under mina fem mensdagar. Men så för två år sedan började mensen komma tidigare än dag 28. Utan vidare kunde den komma så tidigt som dag 23 i cykeln, och vid två tillfällen, i augusti och i oktober förra året, fick jag extrema menssmärtor. Helt fruktansvärda smärtor hade jag. Hade så ont att jag hamnade i "smärtkoma" då jag bara låg och vred mig av smärta, kallsvettades enormt över hela kroppen, blev illamående och ena gången kräktes jag till och med.

Sedan dess har min mens fortsatt vara konstig, den kommer tidigare varenda månad och ibland får jag ganska ont. Inte sådana extrema smärtor som de två gångerna förra året, men jag har börjat få mensvärk varje månad nu och det brukade jag inte ha.

Jag gick länge och oroade mig för vad det kunde vara. Jag är lite för gammal för att det inte ska finnas någon anledning ju, vid 30 års ålder när man har haft mens halva livet, då bör mensen vara regelbunden. Dessutom hatar jag allt vad sjukhus och vårdcentraler är. Jag googlade och fick träffar som knappast lugnade mig, endometrios, PCOS, hormonrubbningar. Allt det stämde in på mina symptom och efter några månader av oro och nojjor tog jag till slut kontakt med min vårdcentral, trots min sjukhusfobi. Visade sig dock att min VC inte har någon kvinnosjukvård mer än att det finns en gynstol i ett rum, och helt oförberedd på gynundersökning fick jag ligga i den där stolen medan en kvinna som knappt kunde svenska tryckte upp fingrarna i mig.

Jag var skitorolig verkligen och ville inte alls genomgå en gynekologisk undersökning, men jag tvingade mig att sitta kvar i stolen trots att jag blev förbannad på kvinnan när hon sa åt mig att slappna av, för: hur jävla lätt är det? Dra ut dina jävla fingrar så slappnar jag av, kärringjävel. Senaste gynbesöket jag hade innan detta var för ett par år sedan då jag kallades för cellprovstagning och barnmorskan vägrade använda glidmedel, och den undersökningen gjorde så ont att jag hade svårt att sitta i flera timmar efteråt. Den senaste gynundersökningen jag hade nu var känslomässigt hemsk men fysiskt var det inte så farligt. Efter undersökningen drog läkaren slutsatsen att min mens var oregelbunden pga min övervikt och och avfärdade helt min oro och mina frågor om de två gångerna då jag har haft hemska menssmärtor. Blodprover togs och sedan lämnade jag vårdcentralen mer orolig än innan.

Några dagar senare ringde läkaren upp mig och med stora svårigheter att förstå vad hon sa, pga hennes usla svenska, fick jag till slut veta att alla prover var normala. Hormoner, järnvärde, levervärde, och massa saker hade testats och allt var tydligen normalt. Läkaren sa igen att min övervikt orsakade problemen och därför ville hon inte skriva remiss till sjukhuset för mer noggrann undersökning, istället frågade hon om jag ville träffa en dietist. Jag tackade nej och la på, och sedan dess har jag gått runt och känt mig stundtals rosenrasande arg, och stundtals gråtfärdig av oro. Känner att jag verkligen hatar den där läkaren, dels för att hon efter två minuters samtal skyllde min konstiga mens på min övervikt, och dels för att jag överlag känner att jag bara har blivit avfärdad av en okunnig läkare som inte tog min oro på allvar.

Jag menar, jag känner min kropp och jag vet att något inte stämmer nu. Den här månaden kom mensen tre dagar tidigt med jämna smärtor hela tiden och jag känner att något inte stämmer i min kropp. Jag kan bara inte godta läkarens förklaring med att det är min övervikt som orsaker detta, dels för att jag alltid har varit överviktig och varken gått upp eller ner i vikt de senaste 10 åren, och dels för att jag har känslan av att något är fel. 

När jag tänker på det blir jag gråtfärdig av oro och jag önskar att jag kunde tvinga den där jävla läkaren att skriva remiss till kvinnosjukvården på sjukhuset. Min sjukvårdsfobi hjälper inte till direkt, det tog ett halvår innan jag vågade ringa vårdcentralen och resultatet av det mötet var ju så lagom trevligt. Det stod inte ens i kallelsen att det var gynundersökning som väntade mig. I hopp om att åtminstone få träffa en svensktalande läkare har jag googlat lite och hittat en privat klinik här i stan. Verkar okej på hemsidan iallafall, men det lär ta ett tag innan jag vågar ringa. 

Är så genuint förbannad på läkaren nu. Uselt bemötande och usel svenska. Jag tycker om att se utländska kvinnor ha ordentliga jobb, jag tycker det är toppen att kvinnor från en kultur där kvinnan rätt ofta inte får vistas utanför hemmet, kommer till Sverige och utbildar sig och blir jämnställda. Det är verkligen toppen för jag vill att de ska lyckas eftersom alltför många flyktingar inte ens får uppehållstillsstånd. Så när jag ser en utländsk kvinna med ett bra jobb som till exempel läkare, då känner jag nästan att jag kan bli lite stolt över mesiga Sverige som trots allt lyckas ibland. Men den här läkaren som jag träffade nu för ett par dagar sedan, jag är så besviken på henne att jag vill anmäla henne för felbehandling. Hon var så fördomsfull i sitt bemötande och var mer intresserad av att ge mig tips om diet, träning och sluta röka, än att lugna min oro över min oreglbundna mens. De två gångerna jag har haft fruktansvärda menssmärtor viftade hon bara bort, istället pratade hon om BMI och ville att jag skulle ställa mig på en våg. Visst, det är solklart att jag är överviktig! Det råder ingen tvekan om saken: jag har ungefär 20 kilos övervikt, jag röker och är dålig på att äta enligt kostcirkeln. Men det var inte därför jag sökte hjälp. Jag sökte hjälp för min oregelbundna mens som jag har fört logg över sedan december 2012, och den loggen var hon inte ens intresserad av att se.

Vill anmäla den där läkaren för felbehandling, eller allra minst klaga på henne. Men det kommer jag förmodligen inte att göra just för att hon antagligen har fått klagomål/anmärkningar från andra patienter och jag vill inte vara spiken i hennes kista, så att säga. För mig representerar hon en utsatt grupp liksom, och jag vill att de utsatta ska få det bra. Så på grund av det anmäler jag henne inte. Istället försöker jag uppmana mod att ta kontakt med den där privata gynkliniken här i stan. 

Ni få män som har läst hela detta mensdrypande inlägget, ni vet inte hur lätt ni har det. Jag hoppas ni är tacksamma för att ni slipper ha mens och genomgå obekväma gynundersökningar utförda av otrevliga läkare. Var glada för att ni slipper bära på oro och känslan av att något är fel när mensen som är det enda tecknet på att kroppen fungerar, helt plötsligt blir konstig och innebär svåra smärtor.