...bara försöka pressa, de där sista 7 kilona nu tills jag anser att jag själv kan "nöja" mig med vikten en stund och ringa kvinnokliniken för att eventuellt göra operation/reduktion av yttre blygläppar. De ville att jag skulle landa på nån slags "helt-ok"vikt enligt mig själv, och ha gått ned iaf 2/3 av vikten klart, så man inte måste göra om utifall ännu större viktnedgång innebär att det blir mer hud att ta bort. Tänk vad skönt få det gjort. Så man nån gång kan känna sig hyfsat tillfreds med underlivets utseende. Som det är nu vill jag bara försvinna varje gång det är dagsljus och man ligger där med särade ben. Så jävla fult, vedervärdigt! Nej, bort med lite hud, så man kanske kan börja slappna av i sänghalmen. Och såklart slippa skavandet, nötandet och allt det som i grunden fysiskt motiverar en op. Bläh. Kunde man inte bara blivit född med en liten, söt, slät fitta. Nej, självklart inte. Nåväl, kunde vart värre än lite skrynklig extrahud...betydligt värre, men det är nog störande ändå, att känna uärk och blä "hur kan nån ens vilja röra vid mig DÄR" varje gång man ser sin egen fitta.
Det är trögt med kilona nu, speciellt sen jag slutade äta tradolan och återfick förmågan att känna hunger. Men nu när ryggen är lite bättre kan man ju iaf röra sig mer och kompensera. Det enda negativa jag lagt märke till sen jag slutade med smärtstillande, är denna ständiga jävla spänningshuvudvärk och kras och knak i nacke/bröstrygg/käkar. Sjukt störande och distraherande. Speciellt efter att vi höll på att frontalkrocka häromveckan och fick tvärnita, då fördubblades nästan problemet.
Sjukskrivningen går ut på söndag, tror inte jag förlänger, känner mig rätt så okey. Nu gäller det bara att hitta sig ett nytt jobb, lättare sagt än gjort, men nåt ska väl finnas. Jag har inte mycket erfarenhet, men lite vett i skallen och en vilja att jobba ska väl räcka...vill jag tro. Det är hårt där ute.
Comments