Och är inte så lite på lyret, som man säger.

Alltid när jag är "på lyret" blir jag sådär superfilosofisk förr eller senare. Jag har aldrig blivit bara "woah party ös ös ös KBK" av alkohol, det stadiet når jag, och lämnar inom den första timmen av berusning. 

Efter det når jag det där filosofiska stadiet.

Då är jag sådär filosofisk att jag inte ens bryr mig om att dela med mig av mina banbrytande filosofiska tankar. Det är ju ändå bara jag som är filosofisk/smart nog att begripa hur träffande mina tankar är.

Men jag gör ett undantag ikväll.

För ikväll saknar jag att tillhöra någon. 

Jag hade en vän, en tjekompis, som jag tillhörde i tre fantastiska år. Hon och jag var alltid häftigast, och hade alltid roligast. Hon ledde vägen, jag följde efter. Tills jag hittade mig själv och märkte att även jag kunde leda. Då gled vi isär litegrann. Hon försvann in i politiska intressen, jag satt för det mesta bara hemma och förvånades över vilken människa jag var på väg att bli (alla som har gått i terapi vet vad jag menar).

Vi träffades fortfarande då och då, men oftast var det bara för att festa. Vi vinade och röjde regelbundet:

* vi sa till en vakt på Pitchers att han hade fin rumpa, 

* vi försökte dra med en estländsk/rysk byggnadsarbetare hem för att lura av honom pengar,

 * vi tog tillfället i akt och smusslade undan ett par hundra när en dräggfull kille på Harrys fick ett psykryck och slängde alla sina pengar på dansgolvet,

* vi trädde en kondom på en fiendes dörrhandtag (hällde i lotion för att få det att se ut som en använd kondom)

* vi smsade till killen jag hade en crush på och erkände mina känslor,

* vi satt på bryggan på Sandgrundsudden och skrattade oss förstörda åt en kille i så kallade "speedos",

* vi jävlades med alla som dömde oss utefter vårt utseende,

* vi lyssnade på ABBA och Lady GaGa och var ju bara sååååå coola,

* vi busringde femhundramiljoner gånger till ALLA vi kände.........................................

Det bästa med det hela var att jag kunde lita på henne. Jag var trygg hos henne. Och det har jag faktiskt aldrig varit i någon annan relation. 

Hon var min vän och jag älskade henne mer än vad jag någonsin har älskat en vän. Jag var så stolt över henne och vår vänskap, för vi var otroligt olika och borde väl aldrig ha kunnat bli vänner, och hon hade gått igenom så mycket svårt att jag avgudade henne för hennes styrka. 

För den här flickan: hon hade upplevt så stora motgångar i sitt unga liv att ingen, INGEN hade blivit förvånad om hon hade tagit livet av sig i tonåren. Ingen i hela världen hade tyckt att hon gav upp om hon hade tagit livet av sig. Även de som anser att självmord är synonymt med att ge upp, hade inte tyckt det.

Hon gav aldrig upp.

Hon kämpade vidare och passerade tonåren, och blev 20 år. 

Sedan 21.

Och sedan blev hon inte mycket äldre.

I mars i år skulle hon ha fyllt 22 år, men hon blev inte mycket äldre än 21 år och cirka 10 månader.

Hon gav aldrig upp, jag lovar, hon gav faktiskt inte upp.

Hon bara dog.

Och jag saknar att tillhöra henne. 

Vem ska jag tillhöra nu?