Satt igår kväll och funderade på och diskuterade med sambon om hur skrämd jag faktiskt blir av väldigt vackra människor som tar kontakt med oss.
Vet inte om det är jag som är lite knäpp eller om det faktiskt är vanligt att tänka som jag men att man inte pratar om det så mycket. Utgår man från det man sett i filmer och serier så verkar ju folk bara bli glada om någon som är snyggare än de själva visar intresse för dem. I princip skriker de SCOOORE! Och kutar i säng med snyggingen och hoppas att de hinner få till det innan snyggingen hinner komma på sitt misstag och ändra sig. De kan njuta av den vackra människan och ge sig hän.
Sån är dessvärre inte jag. Jag panikar av vackra människor som visar intresse för mig. Inte ALLA vackra människor. Alla är ändå vackra på sitt sätt tycker jag. Utan såna helt wow överdrivet snygga människor. Jag föredrar folk som är lite lagom snygga, eller vardagliga eller hemskt nog i mina ögon till och med lite "fulare" än jag själv ser mig. Det är absolut inte så att jag inte tycker om snyggt folk. Verkligen inte! Jag är mycket väl en sån som sitter och trånar och fantiserar om de vackra. Jag vill så fruktansvärt gärna ha dem. Detta är dock något jag bara gör på avstånd.
När vackra människor kontaktar mig så drar jag mig undan. Först blir jag helt lycklig och känner mig som ett barn till jul. Wow ska verkligen lilla jag få denna underbara?! Men sen kommer ångesten... Jag inser att det måste vara ett misstag. De såg nog bara inte tillräckligt ordentligt på mina bilder. Bilderna var nog för smickrande fotade. Jag är ju trots allt mycket mycket fulare irl, det måste de väl fatta? Förstår de inte att jag aktivt har valt ut de finaste och mest smickrande bilderna att lägga ut, att jag inte går runt och ser ut sådär jämt och ur alla vinklar? Ser de inte övervikten, celluliterna, den taskiga hyn, bristningarna, valkarna, den hemskt bleka och genomskinliga huden, det stripiga håret, svetten, assymetrin och de konstiga proportionerna? Jag är ju praktiskt taget ett monster! Tänk om man faktiskt går vidare och träffar dem irl bara för att se besvikelsen i deras ögon när de ser att de inte alls får det de hade förväntat sig. Jag klarar inte av att bli avvisad. Jag har en känsla av att jag bokstavligen skulle dö då. Jag har alltid spelat säkert och aldrig utsatt mig för några risker för att slippa bli avvisad. Min självbild är redan så illa så jag skulle inte klara det också. Då skulle jag bryta ihop och börja gråta och jag skulle skämma ut mig på köpet dessutom. Eller tänk om de rent av är så trevliga och snälla de där vackra människorna att de inte kan avvisa mig trots att de vill? Tänk om de måste svälja äcklet och sin avsmak för mig för att inte såra mig och jag blir någons pityfuck? Nä fyfaaan hellre dör jag än blir någons misstag. Någon de bara kan se tillbaka på med ånger.
Sambon sa men då har de ju valt det själva. De är vuxna människor och det är deras val och det får man respektera. De kanske inte ens bryr sig om hur man ser ut utan är måna om kemin. Man kanske är attraktiv i deras ögon. Klok man min sambo. Fina ord det där. Ändå kan jag inte ta till mig dem. Det finns någon slags spärr inom mig. Den har alltid funnits där. Jag kan bara inte utsätta mig sköra lilla ego för det där.
Detta är något som blivit värre med tiden då jag gått upp väldigt mycket i vikt. Jag var väldigt slank och fin förr innan mina hormoner börja strula och min kropp blev en enda röra jag inte känner igen eller känner mig bekväm med. Jag jobbar otroligt hårt på det men tyvärr syns det inte utanpå. Utanpå ser jag lat och vårdslös ut fastän jag är raka motsatsen och det är ju dessvärre den sidan av mig som folk ser, inte insidan där jag vet att jag verkligen anstränger mig. Det har orsakat att jag är som mest skrämd av de slanka vältränade kropparna. De som ser ut som jag själv förr såg ut, de som ser ut så som jag själv vill se ut igen. Det är inget fel på kurvor. Jag vet att många älskar det och hade dödat för att kunna få dem och känner sig spinkiga och eländiga själva och avundas dem som har det. Men smaken är som baken sägs det. I mina ögon är de slanka människorna de vackra. Jag föredrar en smal petit tjej eller en lång smal kille jämt framför en rejält muskulös karlakarl eller kurvig puma till kvinna. Jag kan inte rå för det.
Kruxet i mitt fall är dock att det här inte är något nytt problem sedan jag själv blev fet. Nope spärren har som sagt alltid funnits där. Även när jag var ung, vacker, slank och såg rent av vältränad ut utan att ens anstränga mig. Killar trånade efter mig till den grad att jag orsakade ett par st trafikfaror pga killar som stirrade så mkt att de höll på att köra bilen upp på trottoaren och killar som höll på att cykla omkull för de vände sig helt om mot mig. Jag var en pojkflicka som föredrog killars sällskap men hade svårt att behålla mina vänner för de blev förälskade i mig och klarade inte av att umgås med mig utan att få mig när jag själv inte var intresserad av mer än vänskap. Ändå kände jag alltid att jag inte dög. Ändå trånade jag själv efter de i mina ögon vackra killarna men gömde mig för dem. Tryckte ner mina känslor och visade inte det minsta intresse för dem trots att jag I verkligheten ofta satt hemma och grät över hur olyckligt kär jag var. Jag har alltid varit så väldigt attraherad av allt det vackra här i livet.
Min sambo är fantastiskt snygg i mina ögon och det har jag tyckt sedan första gången jag såg honom. Men det tog ett halvår av dagligt umgänge och vänskap innan något faktiskt hände med oss. Det tog så lång tid inte för att jag inte var intresserad - nej jag ville helt desperat gärna ha honom och fällde många tårar över hans ointresse för mig, utan det var för att han själv var ung och blyg och inte vågade visa sitt intresse för mig. När han väl sa rakt ut att han ville ha mig så var jag hans och det är jag än idag nästan 16år senare. Hopplöst förälskad och djupt tacksam över att HAN som i mina ögon är överlägsen mig på alla sätt och vis har valt att vara med mig. Jag känner varje dag att jag inte duger för honom men älskar honom desto mer för att han kan älska mig tillbaka trots alla mina brister.
Nåja det var inte det som var poängen. Mitt förhållande är lyckligt och fantastiskt på alla vis och jag skulle inte byta det mot något I världen. Poängen är att min sambo och jag är två väldigt sexuella och öppensinnade människor. Vi är swingers (gillar inte det ordet av någon anledning men får väl använda det i brist på fantasi) och vi trivs förträffligt med det. Problemet är jag. Min rädsla samtidigt som beundran för det vackra. Min känsla av att inte duga. Mitt självhat. Jag känner mig elak och orättvis som genom detta automatiskt även begränsar min fantastiska sambo genom att han då inte heller får träffa dessa vackra människor i och med att jag inte vågar det (vi leker bara med andra som par, ej var för sig). Han duger ju mer än väl till dem men de ska ju inte tvingas få äckliga mig i släptåg bara för att få komma åt honom. Mina spärrar blir hans spärrar i och med hans lojalitet till mig.
Suck blir så förbannat trött på mig själv och mina begränsningar.
Är det fler än jag som tänker så här eller är det vanligare med den mycket sundare attityden som min sambo har?
Intimidated by beautiful people
955
0
1 year ago
Comments