Ett av mina nyårsbeslut är att inte ta skit från barnens pappa mer. Han försöker nämligen lägga över allt på mig hela tiden.
Om jag inte skjutsar dem (han ska både hämta och lämna eg, men jag skjutsar dem en fredag i månaden för att denna enda gång per månad ska bli av) så heter det; Nej, mamma ville inte. Kan tillägga att sedan ca 2 månader tillbaka kör han dem i sin JOBBARBIL vilket betyder att han inte betalar en krona för bensinen.

ÄVEN fast jag talat om varför jag inte kan. Har inget sagt emot för jag vill inte att barnen ska tro att deras pappa är en lögnare.

I alla fall. Idag skulle de hem från pappan efter att ha varit där sedan i söndags em. Pappan hade fått möta mig vid Ikea, jag frågade om det gick bra eftersom jag åkte bil denna gång och mitt lokalsinne är inte det allra bästa.
Nå, idag, i morse ringde han och hörde om jag kunde möta upp honom. För det skulle vara rättvist. Det handlade alltså om 30 min extra körande för honom. Tyvärr, jag har körförbud på bilen eftersom det inte fanns någon besiktningstid. Jag hörde att han tyckte det var ett löjligt "svepskäl" men det skiter jag i. Han lär ju inte betala mina böter om jag får några.

I alla fall, när barnen kommer hem är den yngsta ledsen och frågar varför de var tvungna att komma hem idag? De är ju lediga..
Normalt hade jag bara sagt något om att det var bestämt så bla bla bla.
Idag sa jag som det var; Det var pappa och xxxxxx som frågade om ni kunde få vara där från måndag till torsdag.
Sen ringde ju jag och frågade om de inte kunde få komma redan på söndagen eftersom det var meningen att jag skulle arbeta på måndagen.
Pappans min var obetalbar! Han blev så ställd.
Han mumlade nåt om att han inte hade en aning och att han skulle fråga hemma bla bla bla.

Där kunde jag sagt att; Men det var ju du som frågade om jag kunde hämta dem på torsdagen, ganska tidigt ville du att de skulle hämtas också.
Men det gjorde jag inte.

I alla fall, yngsta dottern började gråta efter en kvart av saknad efter pappa. Då var klockan ca 18.00 och först klockan 21.15 somnade hon i min famn utmattad av gråt.

Under vårt samtal då framkom följande; Pappan hade i bilen sagt; Tja, jag undrar ju varför ni inte kunde stanna till söndagen. Han antydde alltså att det var JAG som velat ha hem dem på torsdagen redan. MY ASS! Klart jag gärna har dem här, men DE vill ju vara hos sin pappa så jag får backa där. Desutom skulle de ha gäster och det skulle visst bli trångt... (En familj på tre personer varav den ena en flicka i min yngsta dotters ålder)
Vidare hade yngsta tjejen frågat om de inte kunde få komma varannan helg ist för som nu, en helg i månaden (i bästa fall, pappan ombokar ibland) men det gick inte hade pappan sagt.

Jag vet ju att de inte har några pengar men vad ska jag säga? Ledsen raring, men pappa prioriterar att köpa saker istället för att vara med er.

Jag skulle fan göra mitt bästa för att ge dem månen om de ville ha den, men deras pappa kan jag inte ge dem. = (
Jag har försökt. I flera år har det varit ett hattande fram och tillbaka, ett antal ggr har vi försökt få till en helg i månaden, det är först nu efter 6 år som det går hjälpligt.

Med tanke på hurdana män jag stöter på hela tiden så är jag fasen förvånad att jag ens svarar på tilltal från en man.
Men, hoppet är det sista som dör har jag hört.