Nä jag vet fan inte själv vad jag tänkte just där, det verkade ehh vettigt just då. Men det är tydligen brottsligt hehe Ibland måste man älska regelverk, brottsligt :-) Jag tänkte i mitt stilla sinne, snälla moderatorer om ni bara visste vad jag egentligen gjort som faktiskt är brottsligt på riktigt. Ja just det, på riktigt. Det är inte brottsligt att erbjuda sig att kväva dem med arslet. Stillöst, puckat, barnsligt ja vad som, men brottsligt nej det är det inte.
Bortsett från sånt där, så flyter livet, det är faktiskt helt okej när jag tänker efter. Ytligt menar jag då. Rent krasst är det helt okej, kanske till och med bra på riktigt. Om jag vore någon annan så kanske jag hade varit nöjd där.
Men nu är jag precis jag och därför är jag inte ett skit nöjd med det där. Jag vill ha mer, massor, mycket ja allt. Jag vill ha allt. Kommer jag få det? Nej nej det kommer jag inte. Överlever jag ändå? Ja absolut, klart jag gör.
Jag får frågor här inne ibland och antaganden också, gällande mitt val av nick, japp ni vet det fattar ett R i slutet, jag vet det också, faktiskt ;-)
Det antas saker, det är okej, det är bara inte okej när ni tar mig och dig för samma lika rakt av. Sist jag kollade var jag en individ och du var en alldeles egen individ du också, inte lika samma.
Jag går i valet och kvalet gällande om jag skall vara lika personlig här inne nu som jag var förr på en annan användare. Det där med bara yta funkar ju som sagt inte så länge för min del. Samtidigt så gråter mitt hjärta blod när jag förlorar mina skrivna ord, de är viktiga för mig. Det jag skriver är viktigt för mig, så enkelt är det. Mycket för att jag har lättare för att skriva om saker än att tala om dem, rätt ironiskt, för jag är absolut en pratkvarn av rang... Men i sista änden skall man nog ta till sig mer av vad jag skriver än vad jag säger, för grodor flyger ur min mun i rasande fart ibland och jag har förmågan att förvirra vem som än talar med mig, medveten och omedvetet, ett försvar absolut, praktiskt och dumt på samma gång.
Nå skit samma, mitt val av nick var det, tappade tråden ett ögonblick ;-) Ja jag diagnoser, det är en rätt ny grej i min värld, jag lever och lär liksom. Blir till och från omtänksamt varnad om att jag borde tiga om detta, inte vara så öppen, vara försiktig för andra kommer döma mig och tydligen hårt dessutom. Det är okej, döm på. Ni får på allvar leta länge för att hitta någon som bryr sig mindre. Jag har alltid varit dömd, det är inget nytt för mig, jag är både van och härdad. Väldigt få människor har förmågan att trycka till mig. Jag är en överlevare och sådan har jag alltid varit. Är helt och full medveten om hur starkt mitt psyke är, det är starkt. Förstår om det låter för jäkla skrytsamt, men det är inte så jag menar det. Jag har bara lärt mig med åren att jag faktiskt är stark, lite kul då jag själv sett mig som så svag och vek och menlös. Samtidigt inser jag rent logiskt att det är fel av mig att se på mig själv på det viset. Det finns människor här inne som är en del av mitt verkliga liv, ni vet det där vi alla har utanför datorskärmen. Kanske kommer jag få äta upp detta inlägg lite. Samtidigt så vet alla som känner mig att det jag skriver faktiskt är helt jävla sant.
Man får val i livet, på samma sätt som man kan välja lycka kan man också välja sorg och annat negativt, bitterhet osv. Man väljer själv. Visst lamslås man av besked, av förlust, av att bli sviken, bedragen och annat, det kan vi inte styra. Men vi kan styra vad vi gör med erfarenheterna när vi landat och tagit in allt. DET STYR VI genom de aktiva val vi gör, dock är många omedvetna om alla de valen och ibland får man jobba på att inse att man gör dom och sen på att gör dem med aktiva, alltså man ställer helt in och om hjärnan genom aktiva val, som den sen använder sig lite mer automatiskt av senare. Förändring av tanken, tankens kraft helt enkelt.
Långt innan mina diagnoser sattes så visste jag inne i mig själv att något, något gör mig lite annorlunda och inte riktigt som andra. Därmed inte sagt att det är fel, jag anser nämligen inte att jag är fel, jag är helt jävla rätt. Vågar inte ens fundera på hur mitt liv varit utan adhd, hade jag ens hittat de lösningar som jag gör med hjälp av detta handikapp. Nej jag tror inte det, jag tror min förmåga att tänka utanför den där berömda lådan finns just för att jag har adhd, att jag tacklar, ser och löser saker på ett helt annat sätt, mitt sätt. Rätt eller fel, fan vet. Det finns många stigar till bergets topp, men utsikten är den samma ;-) Genom åren har jag samlat på mig massor av trix som underlättar mitt liv. Strategier osv. Ibland faller hela mitt korthus ihop och jag får skrapa ihop alla delar och börja om och så rullar det på.
Om andra vill stämpla mig enbart genom informationen att jag har adhd så tycker ju jag i sista änden att det säger mycket mer om dem än det någonsin kan göra om mig, det i sin tur innebär ju att just de människorna är människor jag aldrig hade velat ha i mitt liv ändå. Hade du velat ha folk i ditt liv som dömer andra så snabbt och enkelt? Nä inte jag heller faktiskt.
Har jag stundvis värdelös impulskontroll? Svar ja
Är jag tanklös? Svar ja
Är jag lågt begåvad? Nej, snarare motsatsen OCH det är en förbannelse i sig. Hög IQ är inte bara någon jävla gåva, det kan vara och är för många även en förbannelse många gånger. Nej jag är inte ensam om den åsikten. De människor med en IQ som min som jag lyckats träffa håller jag hårt i, de är de få människorna där jag kan vara jag och tänka och tycka fritt och de följer med i tankekedjan utan att man behöver förklara allt om och om igen. Precis här går jag emot normen, man får inte kalla sånt en förbannelse, usch och fy av mig. Man skall vara glad och tacksam, jo och ödmjuk. Ledsen alltså, det är inte alltid min grej. Ödmjuk är jag, men det där med normer och sociala koder och mönster ;-) Så nej oavsett hur glad och tacksam jag är för att jag är en tänkande varelse, så hade jag nog när som bytt bort en hel del av min IQ mot en lägre, så länge resultatet av det hade gjort att jag var en mer nöjd människa, ja då hade jag bytt rakt av faktiskt. Sen ironin då att ha en hyfsat smart hjärna och inget att använda den till hahaha :-D Nej jag är inte bitter egentligen, jag skrattar ofta åt mig själv, min lott i livet och min jävla öde. Någon dag kanske jag kan vakna och bara aha det där det vill jag lära mig och bli nästan bäst på just det. Men jag har ingen sån där grej, inget sånt där mål och utan mål är min förmåga till hyperfokusering också menlös. Jag vill studera, plugga, det är min grej, rakt igenom min grej, men vad, till vad, vad skall jag bli? Ja alltså jag vet inte. Det är inte så att jag anser att jag måste bli något stort, att jag måste göra skillnad, nej det måste jag inte. Hade varit väldigt nöjd om jag vaknade och bara yeah jag skall bli den bästa pizzabagaren ever. Så nej jag måste inte bli atomfysiker Einstein två, jag måste inte rädda alla svältande barn, men jag hade gladeligen lagt hela min själ i att försöka göra det om jag kunde.
Så eftersom jag står där jag står och jag är den jag är, med de skador och diagnoser jag har. Så försöker jag för första gången i mitt liv ta det lugnt, lugnt, sansat, metodiskt, stressa långsamt ( seriöst visst låter det väldigt bra? Inom mig rasar samma duracellkanin på amfetamin som vanligt ) Men utåt försöker jag vara realist, hålla mig på planeten jorden och bygga mina legoklossar långsamt, noga noga analysera allt. Naturligtvis kan jag inte bestämma allt själv, jag måste vänta in andra, hela hela tiden, vänta vänta vänta, känns lite som när jag började skolan, sitt still på stolen, räck upp handen innan du talar, nej man får inte, sitt still, var tyst, sitt sa jag. Måste du greja med pennan sådär jämt. JA DET MÅSTE JAG för annars hör jag inte vad du säger!!!! Inom mig är allt samma och annorlunda samtidigt. Så jag väntar utan tålamod ;-) Men jag gör det, kugghjulen får ha sin gång. När de tuggat klart så kan jag utvärdera alla resultat och först då kan jag börja göra realistiska mål, sakta, säkert och målmedvetet jobba mig framåt, ditt jag vill.
Så min högsta önskan är ju att den där aha upplevelsen dyker upp inom mig medan kugghjulen sakta maler på. Min enda önskan just nu är alltså detta. Det är det enda utöver allt jag redan har som jag vill ha, som jag längtar efter och behöver, det där målet. För jag vet att jag kan, jag har redan bevisat det för mig själv, jag kan faktiskt och jag kan dessutom helt jävla själv. Alla de strider jag haft, alla mina fall, alla gånger jag legat längst där nere i brunnen rent mentalt, så har jag rest mig, skrapat ihop mig själv och fortsätt gå. Så jag vet att jag kan själv. Just nu fick jag iden om att posta denna text som anteckning inne på min fb, fast det vette tusan om jag vågar :-D
Bara för att jag kan själv så betyder inte det att jag måste vara själv eller att jag dissar andra. Är helt otroligt tacksam för de nära och kära jag har med mig. Fantastiska människor på så många sätt och vis att jag inte ens kan sätta ord på det och då är ord ändå min grej ;-)
Joo det var också grundtanken med mitt nick, bokstavskombinationer är ord och jag älskar ord. Gissar att jag kastade att yta åt helvete precis och massor av bokstavskombinationer blev det. Vem bryr sig? Jag gör, det är ju för min skull jag skriver inte sant :-)
Hoppas alla haft en hyvens helg och njuter av livet och tar vara på saj!
Comments