Bakom stängda dörrar dansar skuggorna längs väggar och tak, ett leende breder ut sig trots att känslorna är borta. En inlärd reaktion går på automatik, tiden står stilla för mig medan världen utanför susar förbi. Värmen och den kvalmiga luften kväver mig sakta, orken, lusten och viljan dör.

Inväntar mörkret och kylan då natten faller på, då man kan börja andas igen. Återigen har jag förlorat riktningen, men är tacksam för att känslorna är av. Slipper depressionens demoner, som ständigt bråkar i ens huvud. Det är alltid nåt.

Och imorgon börjar allting om...

"I dödens väntrum står alla i kö,
För att få dansa med den fagraste mö,
Om än en kort stund,
Längtar bort från tid och rum."