För ett år sedan hade du krossat mitt hjärta. Mitt förstånd. Mitt humör. Mitt självförtroende. Mitt förnuft och förstånd. Ingen borde tillåtas göra det. Jag trodde du var värd det. Men jag viSte inte varför. Jag vet att det inte fanns nån logik i att någon jag inte var gift med fick sådan makt över mitt mående. 

Jag har velat knäppa med fingrarna och sluta tänka på dig för länge, länge sedan. Faktum är att sidan här aldrig kommer bli som då du o jag va vårat alldeles egna lilla sjuka vi. Så många killar som faktiskt fått uppta min hjärna genom livet. Men jag har klyschigt nog börjar tänka mer och mer på mig. Jag ska fortsatt ge massor till de som visar att de är nåt. Även då jag tror de fortfarande gör det, fast de slutar för längesen... 

Hatar känslor utan förnuft. De är härliga. Men kassa. Så in i helvete. Varför bryr man sig då nån sårat så? Va är de för fel på människa. .. 

Har en jag jag pratar frekvent med här. Två sporadiskt. Fem jag känner igen men inte känner. Ett otaliga som jag inte minns men som bevisligen minns mig. Tack till er. De fina som är ännu inte känner mig, vi har det bästa kvar!