Jag har haft en sån där vecka, så att om jag berättade om den skulle nog flertalet i mina cirklar inte tro mig. TL;DR: Det var sexigt, dekadent och läckert. Urval av höjdpunkter följer:

Timman innan jag gick på middag med min boendepartner och hennes familj satt jag på en cocktailbar med min andra partner och drack Phoenix, tror jag den hette. Det är lite dimmigt. Jag vet att jag sen gav min andra partner orgasm på ett hotellrum ett knippe timmar senare, framåt morgonkvisten. Kvällen därefter somnade jag i min egen säng, men också med min boendepartners nya, kvinnliga, fling. På morgonen kröp hon, alltså "fling:en", upp mot mig och ville bli skedad, hållen om brösten och kramad hårt.

Så det har varit, låt oss kalla det ett "högt liv".

Nu är allt det där minnen, och den här veckan är det vardag. Boendepartnern är iväg på en grej. Jag ska ha min unge. Det ska diskas, lagas mat... Egentligen är det här ett märkligt tema för mig att ta upp, för det brukar inte vara något som kommer till mig, även om jag hållit på länge nog för att vara väl medveten om det: Efteråt:et, och dippen.

För min del var det nog, den här gången, lite av "en sak för mycket". Som min andra partner brukar säga: Jag klarar två saker samtidigt, men en tredje blir för mycket. Jag vet inte om det var en tredje eller fjärde eller femte grej som gjorde att saker började rasa, men hur som helst insåg jag att saker började komma ikapp och att en dipp växte på mig.

Lika mycket en notering till mig själv som till andra är att sånt händer. Dippar. Det händer alla en eller annan gång, oberoende hur resilient man uppfattar sig vara. Det kan komma direkt efter sessioner, men lika gärna växa fram en eller ett par dagar senare när saker börjar landa. Det är såpass mycket hormoner och känslor och intensitet att det inte är konstigt att det ibland följs av en tomhet efteråt, en tomhet som är jobbig att vara i och där det också visar sig finnas jobbiga känslor man behöver sortera i.

Där har vi "Efteråt:et". Ett efteråt som i alla fall önskar att bli mött av en eftervård, "aftercare", om man ska vara sådär anglosaxifierad som det är modernt att vara nu för tiden. Exakt vad eftervård är går inte att ge ett enkelt svar på. Det kan vara allt från hudkontakt till ord. Var och en fungerar olika och behöver olika saker. Det ligger ett ansvar på var och en att lära känna sina egna behov, men lika mycket ett ansvar på den eller de andra att erbjuda yta för att möta upp. För det är inte så jäkla lätt alla gånger att i en dipp dagen efter klara av att be någon eller några som redan checkat ut om hjälp, om stöd, om vård.

Såklart gjorde jag själv inte det. Det är lättare att lära än att leva, så att säga. Fast det hade också en orsak, och den låg i just att de det rörde hade checkat ut och att jag inte ägde en känsla av att de skulle avsätta utrymme för att ge mig det. Jag är väldigt lyckligt lottad att ha någon som inte checkar ut, som jag kan vända mig till när inget annat finns att hålla sig i, vilket också är något vi övat upp förtroende för i flera år. Med otaliga misstag, mest på min sida, i att möta upp. Jag tycker det sätter fingret på hur svårt det kan vara, särskilt när man själv är som mest sårbar, att våga be om det man behöver. För oftast är det jobbiga i vart fall mindre jobbigt än att också bära att inte bli mött i det.

Det finns naturligtvis saker man kan göra, strategier. Min andra partner har som regel att man skriver till henne i häraden 24 timmar efteråt. Det hjälper henne att släppa vissa saker och sortera i annat. Man kan komma överens om att "checka in" dagen efter och kolla hur allt är, oavsett vad. Det finns säkert fler sätt.

Jag tror det jag vill säga är att det är rimligt att vara rädda om varandra. Glöm inte att ett nu följs av ett efteråt, som kan önska sig en eftervård. Ta hand om varandra.