Men jag vet också att jag inte saknar hur du gång på gång fick mig att känna. Att jag inte vill tillbaka till en massa ovisshet och känna mig dum. Du förstod ledig varför jag kände mig dum. Det var inte din känsla att förstå. Jag kände mig dum för att varje gång du beskrev hur du såg på mig förstod jag att det inte var jag. Det var inte mig du såg. Du förstod inte mig. Du ville. Den du beskrev mig som ville jag inte vara. Det du förklarade att jag gav sig ville jag inte ge dig. 

Det fanns bra stunder. Men jag saknar inte att känna att det var jag som tvingade mig på dig. Det fick du mig känna. Det vill jag aldrig nån ska behöva känna. Jag är inte sån. Ville bara finnas där. Men jag kunde inte avguda dig som jag tror att du ville. 

Det blev som det blev. O det va bra.