Då, på den tiden när jag bara var 17 år, fattade jag aldrig att Hans var ute efter mig. Jag trodde bara att han var en schysst kille som tyckte det var kul att lura vakterna på krogen så att jag kom in. Men nu fattar jag ju att det var en taktik han hade så att jag skulle lita på honom och inte tycka att det kändes konstigt den där kvällen 18 mars 2001 när han hade fått in mig på en bar och supit mig full.

Baren stängde och Hans drog med mig ut. Jag var så full att jag inte kunde stå upp utan att svaja men efter en stund klarnade jag till och insåg vad klockan var. Sista bussen hem hade redan gått och jag hade inte råd med taxi. Jag var så full att jag bara ville hem och jag minns så tydligt hur jag står där med Hans som håller i mig och jag funderar på om jag ska våga ringa mina föräldrar och be dem komma och hämta mig, eller om jag ska chansa och gå hem. Kommer ihåg att det var kallt och att jag resonerade som så att jag hade en promenad på drygt fem kilometer att gå hem och det såg jag fan inte fram emot eftersom det var kallt och mitt i natten, och jag hade verkligen ingen lust att bli en nyhetsrubrik i lokaltidningen dagen efter... När jag var 17 år hade jag gått hem mitt i natten flera gånger och klarat mig oskadd varje gång, men jag var alltid livrädd för att råka ut för något som skulle resultera i att jag blev något som folk läste om i tidningen när de drack sitt morgonkaffe. Att ringa mina föräldrar var uteslutet, jag hade ingen lust att förklara varför jag var full när jag hade kört klassikern och lurat i dem att jag sov över hos en kompis. Men Hans var ju en schysst kille: nog kunde jag väl få sova över hos honom?

Visst, Hans lovade att jag kunde få sova över hos honom. Inga problem! Vi gick hem till honom.

När vi kom in i hans lägenhet hade jag nyktrat till av promenaden. Jag gick på toa och när jag kom ut igen hade Hans tagit fram öl åt oss. Vi snackade lite och jag drack ett par klunkar av ölen fastän jag hellre hade velat ha en kopp te efter den långa och kalla promenaden. I mitt halvnyktra tillstånd började det gå upp för mig vart jag befann mig, och jag la också märkte till att en hel vägg i Hans vardagsrum var täckt av bokhyllor där det måste ha varit uppåt tusen porrfilmer. Hans tittade mycket på mig, som om han försökte få reda på vad jag tyckte om hans porrfilmsvägg som så tydligt syntes bakom honom. Det jag tänkte på var dock inte hans enorma porrfilmssamling, utan hur jag kunde ta mig därifrån. Men jag hade få chanser att klara mig vägen hem till fots från Hans lägenhet som låg långt norr om staden. Mitt föräldrahem var nu nästan en mil bort. Fan.

Jag minns faktiskt inte hur vi förflyttade oss från vardagsrummet till sovrummet, men vi gjorde det iallafall, och inne i sovrummet började Hans smeka mig litegrann. Jag tyckte att det kändes sisådär okej: helst ville jag ju bara sova, men Hans var ju schysst. Eller? Jag började försöka kyssa honom, jag tänkte att vi kunde väl börja med lite hångel så får vi se vart det leder helt enkelt. Men när jag försökte kyssa Hans på munnen så ryggade han tillbaka och motade bort mig. Jag frågade honom vad det var, mådde han bra, eller vad var det? Hans svarade att han bara ville kyssa tjejer han var kär i.

Nu skrattar jag lite åt minnet, för jag kommer ihåg att jag blev helt ställd och tänkte något i stil med "Okej, han vill inte kyssas, hur fan ska vi hångla då?" ungefär. Och det undrar jag fortfarande: hur hånglar man utan att kyssas...? Låter tråkigt, minst sagt.

Vad Hans verkade tycka var hångel visade sig vara att han klämde mig på brösten några gånger och sedan drog av mig kläderna. Jag var inte speciellt intresserad av att ligga med honom, dels för att han inte ville hångla "på mitt sätt" (med kyssar), dels för att jag inte var upphetsad det minsta, och dels för att jag bara ville sova. Men jag tänkte också lite stil med att det var väl lika bra att göra som han ville. Vilket jag nu inser hur korkat det låter. Men jag gick med på det ändå, och när Hans penetrerade mig var jag förberedd på smärtan jag känt tre år tidigare när jag hade min debut.

Någon speciellt stor smärta kom dock aldrig och det tog en bra stund innan jag fattade varför. Först trodde jag att det var kondomen jag hade tvingat Hans att ta på, jag trodde det var glidmedel och grejer som gjorde att det inte gjorde ont att ha sex fastän vi inte hade haft något förspel förutom kläm på brösten. Det gjorde lite ont men inte så farligt, och efter några minuter kändes det knappt något alls när Hans tryckte in snoppen i mig. Det kändes, ett tag åtminstone, helt okej. Dock en lite skum känsla att ha något i mig som rör på sig... Efter kanske tio minuter, en kvart, drog han sig ur och satte sig grensle över min bröstkorg. Han stönade att han var tvungen att spruta i min mun, "Öppna munnen, öppna stort nu!" ropade han. Jag gjorde som han sa, gapade stort, och var samtidigt nära att börja gapskratta.

Både åt situationen och åt honom, men mest åt honom: Hans snopp var så otroligt liten. Jag är inte ute efter att narra honom här, men: inte mycket grövre än en prinskorv, och kanske tre centimeter längre. Halvslak dessutom. När jag låg där med Hans sittandes över bröstkorgen på mig, han runkar rejält och ropar om och om igen att jag ska gapa stort, förstod jag varför jag inte hade känt så mycket. Varken smärta eller njutning: jag hade mest bara känt "något". Idag blir jag full i skratt när jag tänker på det, men då kände jag mig lite smått panikslagen. Allt jag tänkte på då var att jag bara skulle klara av det här och sedan skulle Hans förhoppningsvis somna.

Trots att han drog rätt våldsamt i sin snopp när han satt där, grensle över min bröstkorg, så sprutade han aldrig. Jag suckade av lättnaden när han klev av mig och la sig ner bredvid mig och sa att han var nog för full. Vi småsnackade lite, jag dåsade till en stund när han släckte lampan, och sedan ville han att jag skulle suga av honom. Jag hade aldrig gett oralsex och hade inte en aning om hur jag skulle göra, men tänkte att det var väl kanske likadant som att dricka läsk genom ett sugrör? Så på det viset gjorde jag det, vilket jag skäms lite för nu faktiskt. Men jag visste inte hur jag skulle göra när Hans tryckte mitt huvud mot sitt skrev, så jag började suga precis som om jag drack läsk genom ett sugrör: genom att skapa lite vakuum i munnen. Jag gjorde det några gånger och väntade på att han skulle säga något, ge mig direktiv, en hint, vad som helst! Hans sa ingenting, han bara tryckte ner mitt huvud när jag försökte titta på honom i mörkret. Jag fortsatte suga som om jag drack läsk genom ett sugrör, och efter några minuter bad han mig sluta. "Jag är väl för full tror jag." sa han.

Vi låg tysta en stund och efter någon kvart hörde jag hur han snarkade. Jag var klarvaken och kände med varje cell i min kropp att jag ville hem. Jag väntade ytterligare någon kvart innan jag försiktigt klev över honom och plockade ihop mina kläder. Smög naken ut i vardagsrummet där jag klädde på mig, smög tillbaka ut i hallen och tog mina skor, handväska och min jacka, och helt ljudlöst öppnade jag ytterdörren och kom äntligen ut i trapphuset. 

Med dörren stängd bakom mig rafsade jag på mig jacka och skor, knäppte jeansen och skärpet och tog hissen ner. Nere vid porten kollade jag vilken adress som stod på tavlan över boende, och så ringde jag nummerupplysningen eftersom jag inte hade en aning om vilket håll jag skulle åt. En trevlig herre på nummerupplysningen kunde ge mig vägvisning åt tågstationen till, och därifrån hittade jag hemåt. Nästan en mil gick jag fyra på morgonen den 18 mars 2001 när jag hade haft sex för andra gången. Halva vägen gick jag och funderade på VAD I HELVETE VAR DET DÄR som jag nyss hade varit med om, och den sista halvan av vägen tänkte jag nog ingenting eftersom det var minusgrader och jag hade en sådan där plastkappa som var modet på den tiden. Hem kom jag iallafall, har för mig att klockan var runt halvsju när jag smög in i mitt föräldrahem och upptäckte att ingen var hemma.

Jag tog en lång dusch och sedan somnade jag. Efteråt när jag snackade med kompisarna låtsades jag som om det hade varit ett helt normalt one night stand, som flertalet av tjejkompisarna hade hunnit med (påstod de åtminstone), men jag minns faktiskt inte vad jag själv tänkte om det. Var det helt normalt?